DoD Racing Team

-

-

 

Dan Ullén
Dan på Karlskoga '99


En syster till Bettan


Lilla Moppen


Fragolina (och syrran)

[La Leonessa
La Leonessa


Prosjekt 2000: Ducati DM125C Regolarità


Detaljer fra motoren

Dan's MC-historie

Jag tog mitt motorcykelkort sommaren 1984. Efter det hade jag inga pengar kvar till att varken köpa eller hyra cykel utan fick vänta till året efter med att köra. Då köpte nämligen min kompis en andracykel som jag fick i det närmaste fri tillgång till. Det var en Honda XL250S -81, en perfekt nybörjarcykel som tog bort respekten både för grus och snö.

Den byttes senare in mot en Honda CX500 -78 med samma för mig förmånliga lånevillkor. Jag förälskade mig i den mulliga V2:an och när jag till slut köpte min första egna cykel 1988 föll valet på en CX500 Eurosport -83. Samma motor men bättre chassi och bromsar. Gamla Bettan och jag höll ihop i 6500 mil och fyra år. Då körde jag året runt med allt vad det innebär och mot slutet hade jag modifierat min CX från nyskick till äkta ratbike med lättmetall som såg ut att ha rabies, lack som var full av rostskyddsfyllningar och en motor som lät som när man tappar en verktygslåda nerför en trappa. En vacker och solig dag på treans växel och fullt pådrag ut ur en kurva blev det plötsligt dödstyst och Bettans kamkedja var inte med oss längre. De patetiska resterna såldes som skrot och jag var utan cykel igen.

Räddningen kom i form av en annan kompis som nyss köpt sig en Suzuki GSX400E -82 att övningsköra med. Redan vid första lektionen lyckades han dra upp den på bakhjulet på tvåan och landa med låst, snedställt framhjul. Efter att ha torrsimmat i ett gnistregn bredvid motorcykeln framför fötterna på oss som var åskådare bestämde han sig för att motorcyklar var dumma och bad mig reparera och sälja den. Den blev självklart inte såld förrän nästa vår när den började läcka olja som ett såll...

Den hösten bytte jag image och blev akademiker istället för motorcyklist och det var inte förrän våren 1995 som jag hade råd att köpa cykel igen. Jag skulle ner till Blekinge och kolla en XL600 men hittade istället en GSX1100E -82. Det var en modell jag drömt om sedan den kom när jag var i moppeåldern och jag köpte den omedelbart på ren impuls.

Min körstil hade väl varit aktiv, inspirerad och kreativ även med gamla Bettan men nu växte hornen ut och jag körde om allt som rörde sig bara för att få känna den råa kraften när man kastade i tvåan i 90 km/h. Avgassystemet byttes till Vance & Hince 4-1 och allt onödigt, stänkskärm, blinkers, backspeglar, etc, plockades bort. Jag började min karriär som squid. Samtidigt blev min körteknik av nödvändighet en annan och mer utvecklad. Att kasta omkring 260 kg på smala fjällvägar kräver sitt.

Så en kväll på väg hem från jobbet fick jag en dèja vu när varvräknaren gick ner på noll och jag gled fram ljudlöst. Nu var det dags att skaffa sig en cykel utan kamkedjor...

Detta var sommaren 1997 och jag fick nu möjlighet att kosta på mig en alldeles ny motorcykel. Valet föll på en Ducati 750SS -97, en cykel som erbjuder sportiga egenskaper samtidigt som den är väldigt vettig med låga driftskostnader. Den visade sig passa min körstil väldigt bra och jag körde den nästan 2000 mil under det knappa år jag hade den. Den dög både till efterjobbet-race på Tungelstavägen och till att dra ut i Europa med.

Under mitt första år som ducatista så utvecklades körningen ytterligare i den aktiva riktningen. En motorcykel med bra vägegenskaper gör väldigt mycket för att utveckla den egna tekniken. Ganska tidigt märkte jag dock att jag saknade den kraftiga motorn jag haft i GSX:en.

Våren 1998 blev det därför byte till en Ducati 916 -98. Redan efter första dagen på den nya cykeln märkte jag att den erbjöd en ytterligare utvecklingspotential men insåg också att den utvecklingen skulle göras säkrast och bäst på bana. Jag anmälde mig därför till Wobbles intensivkurs i juli -98.

Efter att ha redan första dagen ha lyckats få knäskrap gick jag ut hårt dagen därpå. Lite för hårt... Jag kraschade, skrotade min stackars 916 ganska ordentligt och drog av främre korsbandet i ena knäet. Nåja, inget ont som inte har något gott med sig. Jag fick valet från försäkringsbolaget att få min 916 reparerad eller lägga 5000 kronor emellan för en ny cykel.

Jag bestämde mig för att lägga 6000 emellan och bytte till en 748SPS istället. Mindre motor men mer racemässigt utrustad och trimmad. För var det något jag hade upptäckt på Anderstorp så var det att bankörning var det roligaste man kunde syssla med på en motorcykel.

Året därpå, 1999, anmälde jag mig till Wobbles säsongskurs och körde där i snabba skyltgruppen hela säsongen. Utöver det körde jag på Svenska Ducatiklubbens bankörningar på olika banor i Sverige och på några andra bankörningar och RR-träningar som jag lyckades pricka in. Resultatet blev 23 dagar med bankörning och en ganska brant utvecklingskurva som gjorde att jag mot slutet av säsongen körde på ett helt annorlunda sätt än i början. Och inte minst, mycket snabbare...

År 2000 skulle innehålla racingpremiären var det tänkt. Jag utrustade motorcykeln med glasfiberkåpor och laptimer och köpte mig några set med däck. I slutet av juni var jag anmäld till mitt första race. Men ett lägenhetsbyte kom emellan och jag var tvungen att stanna hemma och flyttpacka.

När jag på detta sätt ofrivilligt hade tagit ett steg tillbaka såg jag på racingen på lite avstånd. Jag började fundera på om jag egentligen hade lust att lägga ner så mycket tid och pengar som det skulle krävas att köra ens några få lopp.

Samtidigt som jag var som mest osäker på hur jag skulle göra kom det ett brev från norska tollvesenet som sa att det var OK att jag tog in motorcykeln till Norge som flyttgods, förutsatt att jag gjorde det inom två veckor. Men diverse regler om banklån och pantsättning gjorde att jag bestämde mig för att köra tillbaka Ducatin till Sverige för försäljning.

Vad skulle man då ha istället? Motorcyklar är ju sjukligt dyra i Norge så jag bestämde mig för en modell som hade relativt låga avgifter men som samtidigt var lika extrem på sitt sätt som Ducatin hade varit. Det blev en KTM 620 SuperComp. En enduromaskin som funkar fin-fint på grusväg och i skogen men som samtidigt kan konverteras till supermotard med hjälp av ett par 17-tumsfälgar med slicks.

Några 17-tumsfälgar har jag dock inte hunnit skaffa ännu så än så länge har jag nöjt mig med grusvägskörningen och har haft ett antal extremt kul turer i sommar och i höst. Bankörningen har legat nere sedan den senaste Wobblekvällen i juni men om allt går som planerat så är jag tillbaka nästa säsong igen, utan knäskrap men med desto bredare sladdar genom kurvorna.

Dan's bestetider

1999

2000

Rudskogen

1:10,3

1:06,5

Karlskoga

1:19,2

-

Anderstorp

1:55,8

-

Sviestad

1:01,7

0:59,9

Mantorp

-

1:31,9