DoD Racing Team

-

-

 

En vacker maskin i sin hemmamiljö
En vacker maskin i sin hemmamiljö

End-cans i bokstavlig mening
End-cans i bokstavlig mening

Team-trailer i vila
Team-trailer i vila

Foto: Dan Ullén

Anderstorp 27.-29.08.99

Av: Dan Ullén

Ducceklubbens årsmöte och Swedish Ducati Weekend

Det var dags för Anderstorp igen och i en lika stor dos som förra gången, tre dagar. På fredagen skulle Ducceklubben ha en halvofficiell bandag, på lördagen var det årsmöteskörning och på söndagen hade generalagenten inbjudit till Swedish Ducati Weekend. Egentligen hade jag tänkt köra ner redan på torsdagkvällen men eftersom jag inte kom hem från jobbet förrän 20.00 och det dessutom förutspåddes regn på fredag förmiddag bestämde jag mig för att sova hemma och köra tidigt på fredagen istället.

Klockan 6.15 var bilen lastad och motorcykeln stod fastspänd på släpet. Efter att ha harvat upp på 225:an till Södertälje vände jag söderut på E4:an och satt och njöt av att köra bil i regnet. Njutningen ökades några grader när jag blev omkörd av en Guzzi och en Mille med förare som kurade ihop bakom kåporna för att skydda sig mot elementen. I Gränna kom jag ikapp dem på en Statoil-mack och det visade sig att de också var på väg till Anderstorp.

Efter sex timmars resa var jag framme i Anderstorp och kunde i lugn och ro lasta av i väntan på att det skulle torka upp på banan. Som vi konstaterade tidigare i somras så torkar Anderstorp upp snabbt när det väl slutat regna så plötsligt var det dags att ta på sig och köra ut. Banan kändes ganska bekant och det gick snabbt att få upp tempot. Jag upptäckte direkt att jag körde snabbare eftersom jag växlade upp en extra växel mot slutet av raksträckorna och var nyfiken på vilka varvtider det här skulle resultera i. Det kändes ju snabbare än förra gången.

När det var dags för nästa pass fick jag Björn att stå med stoppuret vid mållinjen och bad honom ge tummen upp om jag slog 2.02. Efter ett uppvärmningsvarv började jag dra på och när jag varvet efter kom förbi mållinjen stod Björn där med tummen i luften. Jess! Jag fortsatte att höja tempot och varje gång jag passerade fick jag tummen upp. Körningen var kul men jag kände att mina däck började sjunga på sista versen. Jag litade inte helt på dem i högersvängarna. Nåja, Michelin skulle ju komma på lördagen eller söndagen och sälja däck så det skulle väl ordna sig.

Jag rullade in i depån och fram till Björn. Det visade sig att mitt första varv efter uppvärmningen låg på 1.57 och som bäst var jag nere på 1.56:4. Nöjd och stolt gick jag bort och inspekterade däcken. Bakdäckets högra sida var nästan helt fri från mönster där jag drar på. Framdäcket hade fått en underlig kant på höger sida som om jag slet förfärligt på de två centimeterna innanför den yttersta halvcentimetern. Skumt.

Jag minns inte om det var under detta pass som rödflaggen kom upp och varnade för att något hänt längs banan. Jag saktade in och började se mig om efter cyklar och förare ute i mossen. Ingen syntes till. När jag närmade mig Hansen så såg jag Stefans pickup på flygrakan så någon hade ju tydligen kört av. Fortfarande såg jag dock ingen. Jag satte upp handen i Karusellen och svängde in på depåavfarten. Då såg jag plötsligt en Guzzi ligga ute i jorden och en omtumlad förare som satt stödd av sina vänner vid bankanten. Tydligen hade han kommit för fort in på depåavfarten och inte trott sig klara högerknycken utan istället bromsat på sig och landat utanför asfalten.

Medan han satt och väntade på att bli körd till Värnamo lasarett frågade han med cirka tjugo sekunders mellanrum "och cykeln, den är bara skräp, eller?" Han visste inte var han var, visste inte vad han hade kört för cykel, vad han hade på sig under skinnstället eller vilka som stod runt honom. Kompisen på Millen kände han igen och han visste vad hans fru hette, det var allt. En hamster skulle kunna ställa diagnosen hjärnskakning på honom. Läskigt.

Ett par vurpor till blev det innan dagen var slut. Bland annat fick jag se två vilt viftande rödflaggor när jag var på väg in i Södra kurvan. Jag tog det lugnt igenom och såg en blå Yamaha ligga mitt på banan en bit ut på rakan. Föraren hade börjat gå mot depån så jag körde in till vänsterkanten och parkerade för att hjälpa honom. Även föraren framför mig stannade. Jag gick ut i banan till motorcyekln och ropade till föraren att han skulle komma tillbaka så att vi fick hans cykel ur vägen. Medan vi står där tre personer och en motorcykel mitt i banan kommer tre cyklar runt Södra kurvan. Två av dem tar det lugnt men den tredje drar full gas som om vi inte fanns och passerar i, tja, vad har man för fart där? 150? 160? Väsentligt fortare än lämpligt i alla fall. Jag påpekade det för hans kamrat i depån senare och kamraten förklarade att vederbörande minsann skulle börja tävla nästa säsong och höll på med tidtagning. Synd att förlora ett varv bara för att det flaggas rött... Jösses. Jaja, han lär väl lära sig flaggreglerna tidsnog.

Plötsligt var bullergubben på plats för att kolla upp oss och alla fick avbryta körningen och ställa upp för mätning. Två gränser fanns. Upp till 100 dB så fick man köra långa banan, mellan 100 och 102 dB fick man köra korta och över 102 dB fick man stå i depån och titta på. Självklart klarade jag mig galant och kunde köra ut med gruppen som fick köra hela banan.

Körningen kändes bra och jag flyttade alla gränser jag hittills haft på Anderstorp. Inbromsningen från flygrakan gjordes numera från 220km/t vid 200-skylten vilket ju var en viss förbättring mot förra gången. Karusellen körde jag snabbare än tidigare och med knäet i backen. Depåsvängen togs på varje varv med hjulen på vita linjen så att man kan utnyttja den lilla bankning som finns precis på curbkanten. Resultatet var nytt personligt varvrekord med 1.55:8 vilket jag var mer än nöjd med. Mellan sex och sju sekunder bättre än på Wobblekörningen.

På lördagen började handlarna dyka upp och jag hoppades få tag i nya däck. Döm om min förvåning när jag fick höra att Michelin minsann inte alls skulle sälja några däck. Att det stod i programmet för helgen att Michelin skulle finnas på plats för däcksservice och försäljning betydde ingenting. Den ende handlaren som hade däck med sig vägrade sälja dem eftersom dem bara skulle stå där och se fina ut. Han menade att ingen av handlarna orkade bry sig om att släpa med sig en massa däck och utrustning till en sådan här tillställning. Nej visst, ducatister som ska köra tre dagar på Anderstorp lär ju inte göra slut på däck. Idioter! Jag blev så förbannad att jag kokade. De var enbart intresserade av att sälja nya Ducati till folk som kom dit med japanska cyklar och tittade. Oss som redan körde Ducati var de uppenbarligen inte intresserade av att serva. Klåpare. Kretiner. Avskum.

Nåja, nu var det helg och vi skulle bara få köra korta slingan oavsett hur tysta vi var. Jag kanske skulle klara mig med mina skjutna däck i alla fall. Några fler varvtidsförsök blev det ju inte när vi inte fick köra långa banan. Jag hade läst Kais beskrivning av korta slingans övergång och var lite fundersam på hur de där skarvarna skulle kännas. Jag rullade ut med de andra i snabba gruppen och tog ett försiktigt uppvärmningsvarv. Ingången till överfarten kändes ganska OK även om högern här var skarpare än väntat. Utgången från överfarten till gamla asfalten före Hansen var däremot ganska hemsk. Eftersom riktiga banan är en aning doserad här så blir det en markerad kant och resultatet blir en höger som är off camber. Banan kändes otroligt kort nu och det kändes tveksamt om det verkligen skulle gå att ha kul här. Det blev dessutom ganska trångt och många omkörningar hela tiden.

Idag hade Niclas dykt upp också så nu skulle jag äntligen få se om jag kunde ge honom en match eller om han också blivit sex sekunder snabbare. Under uppvärmningen hade han kört förbi mig och jag låg ett stycke bakom honom när vi drog på. Det gick ganska jämnt men han gjorde omkörningar ett par gånger på innern där man lämnar flygrakan, något som jag själv inte vågade. Därför var det svårt för mig att komma tillräckligt nära för att hota honom.

I nästa pass kom vi ut med ett halvvarv mellan oss så då fick vi ingen kontakt. Inte förrän jag plötsligt såg honom stå med en ledsen Bimota ute i gräset utanför depåkurvan. Nej Niclas! Inte förstöra dina dyra kåpor på det viset! Empatin visste inga gränser och jag tog det lugnt förbi gulflaggen. Det gjorde däremot inte det svarta Monster som jag nyss kört förbi i Karusellen. Han tog gulflaggen som ett bra tillfälle att gå förbi mig igen. Idiot, tänkte jag och förödmjukade honom på rakan. När vi kom fram till Niclas och Bimotan igen så tog jag det lugnt så länge jag hade honom i tangentens riktning och självklart var Monstret framme och skulle köra om igen. Nu var jag beredd och drog fullt så fort Niclas var ute ur skottlinjen. Monstret fick ge sig men gjorde ytterligare ett försök nästa varv. Flaggor är tydligen svåra saker för vissa människor...

Efterhand började jag få en viss känsla även för den korta slingan. När man prickade rätt genom att i utgången ur överfarten ligga i innerkanten och köra på den nya asfalten så länge det bara gick så kunde man ha ganska hög fart utan att bry sig om skarven. När man fick till det så var det ingen konst att komma förbi folk in i Hansen. Dock började jag känna att det var väl många cyklar på banan. Någon som stått i depån och räknat fick det till att vi var 37 stycken ute samtidigt. Gosh. Resultatet var att man fick köra om hela tiden och det gick för mig bara att göra säkert på två ställen. Antingen på utsidan i Karusellen eller genom förbibromsning i slutet av rakan. En 900SS som jag inte kom förbi i Karusellen skulle jag istället försöka ta med bromsen. Han bromsade ganska sent han också och med studsande bakhjul fick jag skamset fortsätta mellan konerna ut på långa slingan. Attans. Jag körde över på nästa överfart och körde fram och väntade på en lucka. Körde därefter rakt in i depån och bestämde mig för att det inte var kul längre.

Till slut var klockan 16.30 och den sista halvtimmen skulle vara reserverad för dagens föråkare. Med hjälp av cocker spaniel-ögon från mig och lobbying från Stefan fick jag följa med ut i egenskap av redaktör för klubbtidningen. Det blev ett kul pass eftersom vi var max tio personer ute på banan och bara snabba förare så att man slapp köra om hela tiden. Att man istället blev omkörd och frånåkt gick att leva med.

Ut på rakan blev jag plötsligt omkörd av Micke på sin 916SPS och bestämde mig för att hänga på. Han skulle ju köra åttor runt mig på Anderstorp hade han sagt och det gällde för mig att åtminstone reducera åttorna till femmor eller tvåor. Det visade sig inte vara så svårt. Micke hade uppenbara problem med däcken och tog det väldigt lugnt i överfarten där jag själv körde med knäskrap och hoppande cykel. Som en följd av det var jag flera varv efter varandra ikapp honom in i Hansen och kunde förvånat se att han faktiskt med en bergstadig cykel ritade fina svarta streck på asfalten genom hela kurvan. Ståtligt! Själv hade jag ju problem med däcken i högerkurvorna och fick lära mig att köra med känslig gashand och mild sladd ut ur Södra kurvan varje varv. Det kändes som en revansch mot förra året att kunna köra med släpp i den kurva där jag kraschade.

Lördagen avslutades med ett lyckat årsmöte där Micke blev vald till ny ordförande, ledare för bankommitén, ansvarig för postorderhantering och en del annat. Klubben heter numera Svenska Micceklubben som en följd av detta. Vi ser hur som helst fram emot en ny säsong med gott om banåkningar.

På söndagen var det handlarnas dag. De skulle ha provkörningssessioner och det var inte förrän efter en del tjat som vi andra fick åka ut samtidigt. Detta krävde dock föråkare och vi fick bara köra om om hela gruppen kunde komma om i ett svep på långrakan innan överfarten. Jag testade ett pass men gav upp efter några varv. Det var fullkomligt meningslöst. De som lånade cyklar av handlarna hade en självrisk på 10.000:- och körde därefter. (Alla utom Lasse som lyckades skrapa hål på knäet på skinnstället med en ST4...) Vi andra låg på led efter och puttrade runt och höll på att somna.

Inte förrän 11.30 fick vi banan för oss själva en och en halv timme medan de andra hade lunch. Jag tog några pass innan jag bestämde mig för att däcken var så slut att det inte var lönt att fortsätta och började packa bilen istället. Planen var att köra till Oslo på kvällen, jobba på måndagen i Oslo och så köra till Rudskogen på kvällen. Hur det gick med det förstår nog alla andra wobblare som satt och tittade ut på regnet som hällde ner hela dagen. Jag kapitulerade och körde hem direkt på eftermiddagen istället.