[Tilbake]

Andre erfaringer
Gunnar Horrigmo
Kai Harrekilde-Petersen

Bilder


Lämnar man inga spår så har man inte varit där


Move on, move on, nothing to see here...


Glad och obekymrad av adrenalinchocken

Anderstorp 24.-25.07.98

Slik det fortonte seg for Dan Ullén

Jag anlände till Anderstorp redan på onsdagseftermiddagen, lagom till att se RR-gutta dra ut på ett lopp. Härligt ljud och full fart. Sedan följde jag med Morten ut till hans position som flaggvakt när skyltgruppen skulle ut och köra. Då såg det plötsligt ut att gå ganska sakta. Jag förstod ändå att det bara var som det såg ut eftersom de flesta som passerade hade knäet väldigt nära asfalten.

När dagen var slut fortsatte vi till hotellet för skryt, ljug och tips till oss nybörjare. Jag var i spänd förväntan inför morgondagen. Vaknade klockan sex av att regnet öste ner. Under frukosten slutade det dock och när vi körde ut till banan så började vi få ett visst hopp om att det faktiskt skulle kunna bli torrt och fint.

Mycket riktigt, medan Gunnar höll introduktionen i depån så hann banan torka upp och när vi tog våra första provvarv så var det helt torrt med undantag av en och annan vattenpöl på flygrakan.

Den första riktiga övningen var bromsning till stopp rakt fram och mellan bromsningarna fick man ta ett varv runt banan under Eriks ledning. Mina två första bromsningar var helt som vanligt med full broms fram och ganska mycket bak. Och som vanligt så låste jag bakhjulet till och från. Gorm tyckte att det var väl OK eftersom jag höll riktningen rakt framåt så fint men att jag ändå skulle testa en gång att bara använda frambromsen.

Inför nästa försök satte jag högertårna på fotpinnen för att jag inte skulle komma åt att använda bakbromsen. Full fart fram mot Gorm och hård inbromsning. Med bägge bromsarna... Skit. Det satt långt in i ryggmärgen att använda bakbromsen också. Dessutom, när jag upptäckte att jag använde bakbromsen så släppte jag bägge bromsarna under några tiondelars sekund innan jag nöp åt igen.

Nästa försök gick bättre. Enbart frambroms och en snygg kontrollerad stoppie med bakhjulet några decimeter upp i luften. Och framförallt väsentligt kortare bromssträcka. Gorms nästa tips blev att jag skulle ännu längre ner med överkroppen. Inte helt lätt när man är lång men med vågräta underarmar gick det fint att bromsa så hårt att framhjulet låste sig mot slutet. Återigen kortare bromssträcka.

Sedan fick vi testa att bromsa till stopp med rumpan hängande utanför. Det kändes oväntat bra. När man väl hittat förankringspunkterna i cykeln så var det lika stabilt som att sitta rakt. Detta kom väl till pass när farten blev högre inför kurvorna.

Mellan bromsövningarna samlades vi upp i grupper som fick köra efter Erik. Tempot var ganska fritt eftersom man själv valde avstånd till framförvarande. Jag tog det lugnt på rakorna och koncentrerade mig på kurvorna. I den långa 180-graders vänstern kände jag ett par gånger hur cykeln välte ner under mig till en lutningsvinkel som kändes helt orimlig. Just denna kurva är en av de mest doserade på Anderstorp och det var förmodligen så att jag styrde längre in i kurvan för att jag inte lärt mig utgången på den ännu och den kontrastyrningen gjorde att jag kom långt ner i förhållande till horisonten men inte nödvändigtvis till underlaget.

Jag satte ut rumpan ordentligt i kurvorna och insåg från varv till varv att nu var det inte länge kvar innan jag tog oskulden på puckarna. Mycket riktigt. I utgången av Södra kurvan sträckte jag lite extra på benet och kände den svaga vibrationen genom knäet. Jippi! Väl framme i kön hoppade jag stolt runt och visade mitt skrap, stort som en 50-öring på högerpucken, för mina fellow DoDRT-medlemmar.

Nästa varv var det dags igen men nu var det vänsterpucken som blev invigd i Depåkurvan. Där spratt jag till lite eftersom jag inte var riktigt beredd på det men under de följande varven kändes det bättre. I Södra kurvan fick jag längre och längre skrap och kände att det verkligen hjälpte körningen och stabiliteten.

Nästa övning var kontrastyrning eller push-teknik som det kallades här. Ett antal koner sattes upp som vi skulle ta oss igenom med hjälp av markerade tryck på styret. Denna teknik har jag använt de senaste tio åren åtminstone så den var inget nytt för mig. Men inget är så bra att det inte kan bli bättre och återigen handlade det om att få ner överkroppen för att på så sätt få mer kraft i armarna rakt framåt. Gunnar var imponerad av min förmåga att styra en 916 (som är ganska tungstyrd) sittande så upprätt. Det första försöket blev ändå ganska misslyckat helt enkelt för att det var en himla massa koner. Som någon av instruktörerna sa: "Denne øvelsen har vi kalt 'Hvordan finne frem i et hav av kjegler'".

Mellan övningarna fick vi nu köra fritt runt banan så länge vi tog det rimligt lugnt och inte körde förbi någon. Jag kände att jag fick in flytet i vissa kombinationer. Exempelvis så gick övergången mellan Hansen-kurvan och Karusellen väldigt bra med en jämn tyngd- och rumpförflyttning. Depåsvängen hade jag hela tiden tagit i tvåan men bestämde mig efter att ha dragit loss bakhjulet i utgången för att ta den i trean istället. Södra kurvan gick bättre och bättre med längre och längre knäskrap i utgången.

Mot slutet av dagen var det frikörning och pushteknik på egen hand genom konhavet. Det enda stället man fick köra förbi på var just vid övningen eftersom det fanns parallella banor. Farten gick upp mer och mer och jag hade otroligt kul. Efter mitt bakhjulssläpp i Depåkurvan tidigare under dagen var jag dock en aning återhållen just där och även i Hansenkurvan som har samma karaktär.

När klockan närmade sig fem började det regna och vi blev beordrade in i depå. Det passade ju bra. Vi hade klarat oss från hotande regn hela dagen och så började det tio minuter innan dagens övningar ändå var slut. Perfekt! Kvällen avslutades på hotellet med middag och öl i trevligt sällskap.

Nästa morgon var det uppvärmning och vi skulle dela in oss i rask och långsam grupp. Jag ställde mig i slutet av raska gruppen eftersom jag dagen innan känt att jag blivit hejdad av framförvarande ganska ofta och inte fått köra så fort som jag ville. De två leden av motorcyklar delades sedan så att halva långsamma gruppen fick åka ut med Erik och halva raska gruppen följde Gorm.

Vi andra gick upp på depåtaket för att titta på. Den raska gruppen kom snabbt upp i ett väldigt raskt tempo. Den bestod nästan uteslutande av R1:or med matchande förare. När jag såg deras framfart kände jag att jag kanske borde flytta över cykeln till långsamma kön istället. Det visade sig vara flera som kände likadant och då var det väl lugnt så jag stod kvar.

När det blev vår tur sa Gorm att tempot blivit lite väl högt och att vår grupp skulle få ta det lugnare. Sagt och gjort. Vi rullade ut för ett par uppvärmningsvarv. Jag tyckte att det gick lite för sakta och undrade om han verkligen menade att han skulle sänka tempot så mycket. Plötsligt blev det skillnad. Jag märkte att tempot drogs upp och såg hur Kawan framför mig skrapade fotpinnen så det gnistrade i Hansenkurvan.

Jag körde varv efter varv konstant i treans växel och drog på ut ur Depåkurvan. Flyttade över rumpan och bromsade inför Södra kurvan. Kände mig inte nöjd med positionen men det var försent att göra förflyttningar på sadeln nu. Jag tog sikte på Gorm som låg två cyklar längre fram för att ha en god referenspunkt mot utgången. Jag försökte få ner knäet men kände att jag var för nära curbsen för att det skulle gå bra, kompenserade med mer nerlägg och började oroa mig för att högerfoten var för långt ute på pinnen.

Plötsligt kände jag hur cykeln föll ner den sista biten som krävdes för att höften skulle slå i backen och jag insåg att det hade gått åt helvete. När höften och benet låg mot asfalten så bromsades jag upp så att jag tappade cykeln som kanade iväg på tvären framför mig. Själv lyckades jag med en medveten ansträngning rulla över på rygg och åka kana i ca 80-100 km/h. (Vet inte hur snabbt det gick men borde kunna ta reda på det när jag får tillbaka cykeln. Ganska högt varv på treans växel.)

Framför mig såg jag hur cykeln kanade vidare mot asfaltskanten och slog i den decimeterhöga gräsvallen som är just där. Cykeln gick upp i luften och slog enligt mitt minne och vittnens utsago runt. Isåfall nästan ett helt varv eftersom vänstersidan är nästan oskadd. Själv gick jag in i samma lilla gräsvall och slog runt ungefär som när man ramlar med telemarkskidor i puckelpisten. Därefter tog det stopp ganska snabbt och jag låg på gräset.

Jag försökte resa mig på en gång men kände att det gjorde ont i knäet så att jag tvekade. När alla kom springande tog jag mig ändå upp för att visa att jag var OK. Värre var det med lilla Lejonet som låg där och såg ledsen ut. Gorm reste upp cykeln eftersom den låg och tömde sig på bensin genom luftningsslangen. Sedan kom han fram till mig och sa åt mig att lägga mig igen. Jag hade redan fått av mig hjälmen och lagt den bredvid mig. Gorm tog den direkt och kollade efter eventuella skador som kunde visa om jag kanske hade hjärnskakning. Den visade sig vara helt oskadd eftersom jag hållit upp huvudet för att se vart jag kanade. Även i övrigt var utrustningen ganska välhållen. Stövlarna var skrapade på alla gummiskydden men nästan helt oskadda på skinnet. Handskarna (som jag köpt dagen innan) hade skrap på knogskyddet av kevlar. Skinnstället hade däremot fått hål på ärmen med ett brännsår som resultat. Dessutom gick en söm upp i baken vilket ledde till ett brännsår på skinkan och att jag numera har ett par racekalsonger.

När jag väl kom på fötter igen gick jag bort och inspekterade spåren. Det första som slog mig var hur långa de var. Jag tog strecket och lade i tankarna ut det i tangentens riktning i min favoritkurva där hemma och insåg hur långt in i skogen jag skulle ha kommit om jag klarat mig över diket och stenarna...

Spåren visade tydligt att det var framdäcket som släppt först och då var det dags för teorierna om hur det hela gått till. Själv tror jag att jag har sorterat mina intryck ganska korrekt i beskrivningen ovan. En teori som direkt kom upp var att jag skulle ha släppt gasen i kurvan. Det tror jag inte själv, dels för att jag inte har något minne av det (jag svär högt över mig själv de gånger jag gör det) och dels för att gaskontroll är något jag varit medveten om sedan tidigare så att jag verkligen anstränger mig för att slå på gasen tidigt i kurvan.

Hur som helst, vad man än tror så finns det bara en bottom line och det är att jag körde för fort och borde ha lyssnat på Gorm när han sa att vi gärna fick öka avståndet om det gick för snabbt. Jag hade kunnat köra så fort om jag haft ett bättre spår och om jag varit bättre placerad på cykeln med mer vikt på ytterfoten. Men eftersom de sakerna inte stämde så borde jag ha hållit igen på farten istället för att bara följa efter framförvarande.

Efter ett kort besök på vårdcentralen fick jag stå som åskådare resten av dagen. Ett stort tack till den medkursare som erbjöd mig att låna hans CBR600 för att jag också skulle få testa broms i sväng. Snacka om mod. Jag kände tyvärr att knäet inte skulle tillåta det och belv tvungen att tacka nej till erbjudandet.

I skrivande stund sitter jag hemma med mitt skadade knä medan cykeln är kvar i depån på Anderstorp. Jag har precis fått klart att försäkringen täcker alltihop eftersom vi inte hade tidtagning eller det på något annat sätt kunde klassas som tävling eller träning för tävling. Visst var det surt att inte kunna fullfölja kursen, men å andra sidan, det var ju en intensivkurs och vi skulle hinna med allt det som säsongswobblarna hade hunnit under sina övningstillfällen...

- Dan Ullén, DoDRT#005