DoD Racing Team

-

-

 

Et jomfruelig depot ventet oss
Et jomfruelig depot ventet oss

Forventningsfull stemning i depot
Forventningsfull stemning i depot

Chris gir jernet på rettstrekket
Chris gir jernet på rettstrekket

Alle bilder: Tor Edvardsen

Karlskoga 22.-23.07.99

Av: Dan Ullén

Efter att ha semestrat med ett gäng DoDRT-folk på Gotland var det nu dags att ta itu med körningen igen. Tyvärr fick jag höra kvällen innan att Wobble bestämt sig för att ha 102dB-gräns även på Gelleråsen, oavsett vad som annars gällde på banan. Trist för mig även om jag hade fått lite bättre snurr på motorn efter att ha justerat CO-halten. Förra gången jag var på Gelleråsen var det ju ingen gräns överhuvudtaget. Nåja, det fick väl gå en gång till. (Den här gången hade jag med mig chippet men fick aldrig tag i verktyg för att byta det.)

Efter att ha blivit dragna runt banan under några pass var det äntligen dags för fria varv. Gelleråsen är definitivt favoriten bland de sju banor jag kört hittills. Den är så otroligt omväxlande och ingen kurva är den andra lik. Eftersom jag redan kört hundra varv på banan så visste jag var mitt favoritspår låg och kunde koncentrera mig på fart och nerlägg.

I slutet av rakan kommer man först till Trösen, en kurva som jag aldrig riktigt fick till. Det går uppenbarligen att köra mycket fortare där än jag någonsin vågade. Första dagen hade jag en referenspunkt i utgången av kurvan som jag kollade på men lustigt hade jag glömt bort den till andra dagen. Det gick i och för sig lika fort ändå men däremot fanns inget utrymme för fartökning och det är ju dumt.

Ut ur Trösen drog jag på på tvåan och saktade in genom den första svaga högern i Essen. När jag kom fram till asfaltskarven så pushade jag in i den tvärare högern för att hamna ganska långt ut åt höger i ingången till vänstern. Här kunde jag redan under "bli kjent"-varven lägga i knäet i asfalten genom hela kurvan. Ganska hård gas ut ur vänstern och uppväxling till trean. Jag höll ett spår ganska nära högerkanten här men mot slutet av andra dagen började jag komma ut längre mot mitten vilket egentligen var bättre. In i den svaga högern innan Nya kurvan (även kallad Hårnålen av historielösa ignoranter...) kände jag mig som Jamie Whitham när jag kastade ut hela kroppen åt höger men höll knäet tryckt mot kåpan. Det gav en helt fantastisk fartkänsla när man nästan slog hjälmen i curben. Hård bromsning och nerväxling till tvåan. Ganska snart blev det standard att den lilla asfaltskarven som går tvärs över banan här fick bakhjulet att studsa lätt. Och så in i den skarpa högern ungefär på samma sätt som i depåsvängen på Anderstorp, det vill säga "det här går nog bra oavsett fart bara jag ser till att svänga... Nu!" Och det gjorde det ju också. Min skräck för högersvängar försvann och jag kunde köra med knäskrap genom nästan hela kurvan. (Vilket inte innebär att det gick fort. Jag hade knäet i backen på tomgång på ett varv...) Så en snabb förflyttning och gas genom vänstern ner i svackan. Genom att slappna av trycktes jag ner mot tanken och hamnade i en perfekt ställning. Inbromsningen mot det som jag för att inte förvirra de historielösa ignoranterna väljer att kalla den tvära vänstern (heter sedan gammalt Hårnålen) lyckades bra ibland och mindre bra ibland. De gånger den misslyckades var det bara att puttra runt i ytterkurva och hoppas på det bästa. Vänstern in i Storsvängen tog jag, liksom Storsvängen, till en början på tvåan men när farten ökade kunde jag köra på trean hela vägen ut på långrakan. Här kändes det ibland som att det gick för fort och att jag inte kunde lägga ner mer men det klarade sig alltid. Storsvängen var den kurva som gav mig mest problem. Högerkurvefobin slog till ytterligare närd av ojämnheterna i banan. Till slut gick det i alla fall bra och jag kunde ta mig igenom med hyfsad fart även om spåret aldrig blev samma från varv till varv.

Det här med att köra en cykel som inte går som den ska hade faktiskt ett par fördelar. För det första så slet det inte så mycket däck som ett bra mellanregister hade gjort. Och för det andra så blev motorns hackande en god indikation på om jag höll bra fart i kurvan eller ej. De gånger jag kom ut ur den tvära vänstern på tvåan med en motor som gick rent så visste jag att jag hade gjort bra ifrån mig. Samma sak gällde ut ur Storsvängen på trean.

Vi fick tips och råd av instruktörerna som kört efter och tittat på oss. Gorm klagade på att jag inte såg tillräckligt långt fram och att jag inte pushade tillräckligt hårt. Det hade han ju alldeles rätt i och det var något som jag jobbade med de sista två passen. Resultatet blev att jag mer sällan råkade ut för att bromsa för länge. Istället lade jag blicken på utgången av kurvan och styrde. Detta är tydligen något som måste upprepas gång på gång innan det blir naturligt. Särskilt mycket hjälpte detta mig i den tvära vänstern och i övergången från Nya kurvan till vänstern i svackan där jag plötsligt kunde få ett rakare och snabbare spår. Även vänstern i essen lärde mig mycket när jag började pusha hårt. Här fick jag nämligen en känsla för det här med att lägga cykeln på örat, "tip the bike on its ear" som det heter i engelska mc-tidningar. In mot styrpunkten, hård push så att knäet slår i backen och så hålla cykeln där med gasen. Jag måste säga att jag är imponerad över hur man kan slänga omkring en cykel utan att den protesterar. (Det gäller kanske bara Ducati men ändå...)

Mot slutet av sista passet blev jag omkörd av Erik och bestämde mig för att hänga på. Tydligen hade han legat bakom några varv och tittat på mig och bestämt sig för att gå förbi och visa spår eller något. Det gick bra undan och han drog ifrån mig ut ur kurvorna medan jag med mitt studsande bakhjul kom ikapp honom i vissa av inbromsningarna. När vi väl kom in i depån sa han att "det här var kul, det får vi göra om någon gång". Och det har han ju helt rätt i. Sedan fortsatte han med att nämna alla ställen där han hade kunnat köra om mig om han hade velat eftersom jag lämnade plats för hans framhjul. Då insåg jag att jag fortfarande bara kör kvalificering, så fort som möjligt runt banan. Nästa steg är att börja tänka på att blockera den som ligger bakom och att kunna ta sig igenom en kurva efter att man bromsat förbi någon och därmed hamnat i fel spår. Racing nästa alltså. Jävlar i min lilla låda vad det här är kul!