DoD Racing Team

-

-

 

 

Kinnekulle Ring 20.06.99

Av: Dan Ullén

Jag lämnade Mantorp vid halvsextiden och körde de dryga tjugo milen till Kinnekulle. Fågelvägen är det inte särskilt långt men eftersom både Mantorp och Kinnekulle ligger på samma breddgrad som mitten av Vättern så måste man köra antingen via Jönköping eller Askersund. Jag valde södra vägen över Jönköping och fick en skön avslappnad tur (vilket behövdes efter åtta 20-minuterspass på banan) i den vackra sommarkvällen. Framförallt vägen genom Falbygden, mellan Jönköping och Skara kan rekommenderas, inte för vägens skull men utsikten. Man ser milsvitt omkring sig över ett böljande landskap där skog och öppen mark blandas.

Efter en natt på Falkängens vandrarhem i Hällekis (rekommenderas varmt) bar det av till banan. Dagens körning var ett samarrangemang där "Motorcykelhysteriska klubben" var huvudarrangör och Ducceklubben, Laverdaklubben, SR-klubben och några till deltog. Det tog en stund innan vi fick komma ut på banan vid 9.30. Vi delades upp i fyra grupper till att börja med, historiska och andra racers, snabb skyltgrupp, medel skyltgrupp och sidvagnsracers. Jag satte mig i medelgruppen men under förmiddagen var vi så få att alla skyltcyklar fick köra tillsammans.

Ut på banan leddes vi av "Elefantmannen" en kille på en Cagiva Elefant 900 som kunde banan bättre än någon annan och som kunde köra åttor runt vem som helst av oss. Ut från depån kommer en svag fullfartshöger följd av en kort raksträcka innan man går in i en svag vänster under bron. Efter en halvlång raksträcka lutar det uppför så att man får bromshjälp in i Kvarnsvängen, en stor öppen 210-220 gradershöger som slutar med en nerförbacke innan man går in i en vänster som ligger nere i en svacka. Denna blir avlöst direkt efter ett krön av en höger som kniper åt. Därefter direkt en vänster som avslutas brant uppför till ett krön där den går över i en ny höger innan en kort raksträcka och en halvskarp 90-graders höger ut på raksträckan.

Den här banan var svår, inget snack om den saken. Jag kände mig inte hemma någonstans, det var bara en konstant berg-och-dalbana där jag hade fullt upp bara att veta vart jag skulle efter nästa krön. De första varven låg jag bakom en SR500 med stora packväskor i trygg förvissning om att jag inte skulle kunna köra av om jag körde i hans tempo. Efter tre-fyra varv började jag känna mig säkrare och drog om SR:en på raksträckan. Nu skulle jag ta brovänstern i fart för första gången. Skumpigt och eländigt men ganska kul. En koll på hastighetsmätaren visade 120 km/h i utgången. Det var här Björn kraschade i 160 km/h på årsmötet -98 så jag insåg att det fanns skäl att ta det lugnt.

De första passen gick ganska lugnt. Jag kände mig väldigt osäker på banan och låg dessutom precis i mitten av gruppen fartmässigt. Det innebar att när jag äntligen hade kavat mig igenom hela följet av SR och Laverdor så blev jag omkörd på alla sidor av ett expresståg av Ducatis, TL1000 och Cagivor. Svårt att koncentrera sig kan man lugnt säga.

Passet efteråt bestämde jag mig för att starta bland de sista för att kunna välja tempo helt själv. Plötsligt kände jag hur allting lossnade. Jag fick tid att tänka inför kurvorna och kunde välja spår som jag själv ville. Resultatet blev att jag vevade in cykel efter cykel, en del tog jag på raksträckan men jag fick även känna njutningen i att ligga i ytterspår i Kvarnsvängen och dra förbi folk som låg i innerspåret. Jag började känna flyt i körningen och kunde äntligen förstå folk som menade att Kinnekulle är en otroligt kul bana. (Jag förstår även de som säger att de hatade Kinnekulle i början...)

Även den här dagen kördes utan flaggvakter. Vi hade en äldre man som stod och flaggade av passen med rödflagg i brist på målflagg, det var allt. När det var dags för ett nytt pass igen och vi precis hade kört ut ur depån såg jag hur något hände uppe i Kvarnsvängen och fyra-fem cyklar stannade i banan. Som tur är har man god sikt eftersom Kvarnsvängen höjer sig över resten av banan och inleds med en kraftig inbromsning. Jag passerade sakta mellan cyklarna och såg en gul SS ligga i gräset och en ledsen förare sitta bredvid. Vi hade nu bakat ihop grupperna så att historiska racers körde tjugo minuter, sidvagnarna tog fyra varv och sedan körde skyltcyklarna igen. Men även 25-30 minuters paus är tillräckligt för att man ska ta det ordentligt lugnt och värma upp däcken, något som SS-föraren fick lära sig the hard way. Jag passerade depån och vinkade att de skulle flagga av. När jag passerade Kvarnkurvan nästa gång var cykeln upprätt och folk sprang runt och plockade plastbitar på banan. Varvet efter var rödflaggen uppe och jag rullade in i depån.

Ganska snart var det klart för omstart och vi rullade ut igen. Jag hade hyfsat god fart och såg plötsligt ordförande Ove på sin speciallackade (blå metallic och orange) 916SPS framför mig. Tävlingsinstinkten (som jag alltid har förnekat att jag har) vaknade och jag började dra på för att komma ikapp honom. Det gick bättre och bättre så att jag var nära honom i högern före rakan. Där visade han förstås vilken SPS som var storebror och drog ifrån mig. Men framför honom låg en 900SS som han inte hann om innan brokurvan så jag kunde bromsa lite senare än han och komma ikapp. Tre cyklar ganska tätt ihop in i vänstern, Ove och jag med bromsen på för 900:an när plötsligt han också bromsade hårt mitt i kurvan. Framför oss stod två personer vid en kraschad SR, den SR som vi alla hade sett köra som ett svin, hejdlöst wobblande, studsande och sladdande hela dagen. Vad i h-e man tänker på när man bara står där istället för att springa bort till ingången av kurvan och vinka fattar jag inte. Brokurvan är en skymd högfartsvänster där de snabbaste förmodligen ligger i runt 180 km/h.

Vi fortsatte upp och in i Kvarnsvängen utan missöden och såg en R1:a komma tuffande utifrån gräset. Han hade tydligen inte haft någonstans att ta vägen runt SR:en och på något sätt lyckats hålla sig på hjulen ute på ängen. Jag följde efter Ove när han svängde in i depån (jag var ju tvungen att komma om honom...) och ställde mig framme i kön för omstart. Då kommer den helvetes SR:en körande mot banans riktning i det snabbaste partiet för att slippa köra runt hela banan. Hade jag inte följt efter Ove in i depån så hade jag förmodligen fått rödflagg när jag passerade depån men då hade det varit försent och jag hade mött honom mitt på banan. Vad säger man...

I nästa pass drog jag ut som en av de sista igen och knep en efter en av de långsammare i gruppen (ska bara påpeka att i alla de pass då vi körde blandad skyltgrupp så fanns det bara ett par SR på banan så det var inte bara dem jag körde om). Nu hade jag bra flyt i körningen och kände hur ryggmärgen tog över mer och mer. Nu upptäckte jag också att det faktiskt gick att köra så där snabbt som jag såg att de andra gjorde. Plötsligt såg jag till min glädje Roger på sin Elefant 750 framför mig. Tävlingsinstinkten vaknade igen och jag gav mig tusan på att ta honom. Jag upptäckte att jag körde snabbare än han i utgången av Kvarnsvängen och den därpå följande vänstern. Jag upptäckte honom i Kvarnsvängen och mot slutet av kurvorna var jag nästan ikapp honom. På rakan gick jag förbi honom så att jag kom före in brosvängen. Där hittade vi 900SS:en igen längst ut till vänster i inbromsningen. Jag lade mig ett hack innanför honom men tvekade inför att ta honom på insidan, istället tänkte jag ta honom på yttern så fort vi kommit in i kurvan. Då ser jag plötsligt Roger komma in och knipa platsen rakt bakom SS:en. Sablarns! Jag blev tvungen att bromsa in bakom honom och så körde vi båda om SS:en på utsidan.

Så låg jag bakom och jagade Roger genom hela kurvpartiet tills vi kom ut på rakan igen. Där tänkte jag dra förbi honom. Han hade mer fart än jag ut ur sista högern och drog ifrån en del. Framför oss var rödflaggen för passet ute och jag svepte förbi Roger innan brosvängen. Jag fick inget bra spår men höll hårt i gasen för att inte släppa förbi honom in i Kvarnsvängen. Där visste jag ju att jag var snabbare än han så där var det ingen fara. I vänstern i svackan kände jag för första gången under dagen knäet gå i backen och jag jublade av glädje och tackade Roger för att han genom att omedvetet hetsa mig fick mig att dra upp tempot och se vad som faktiskt gick att åstadkomma. Det jag inte visste var att han släppte på gasen redan när han passerade rödflaggen och tog ett lugnt sista varv. (Det var i alla fall vad han sa. Tyvärr tror jag honom även om det hade varit skojigare om jag verkligen hade kört ifrån honom.)

Väl inne i depån började de flesta av ducatisterna packa ihop, även de som jag skulle ha sällskap med till Göteborg. Jag lyckades därför ännu en gång hoppa över sista åket och sluta när det var som bäst. Summan av denna dag var att jag lärt mig köra om i kurvor vilket jag tidigare inte gillat. Känslan för Kinnekulle blev avsevärt mycket bättre än den var på morgonen. Skillnaden mot Mantorp var att Kinnekulle kändes väldigt liten trots att det var väldigt mycket kurvor. När det gäller sällskapet så var det helt OK även om det var en och annan (framförallt en TL) som gjorde omkörningar som bara kändes farliga. Det är skillnad på att köra om överallt och att köra om snyggt överallt. Detta bevisades av Elefantmannen som körde om var som helst men som man hade fullt förtroende för. Bäst var det när han drog om mig på utsidan i brosvängen, höll innerspåret in i Kvarnsvängen när vi kom ikapp fem-sex långsamma cyklar och körde om de två första på insidan, gled över i ytterspår mellan dem och framförvarande, bröt ner cykeln och tog resten på utsidan. Jag bara jublade i hjälmen när jag såg det. Elegant!

Vädret höll sig hela dagen även om vi hade regndroppar i luften hela eftermiddagen. Det var inget som lade sig varken på banan eller visiret så det klarade sig. På hemvägen däremot blev det värre, mycket värre. Det plaskade i stövlarna, hanskarna är fortfarande (dagen efter) inte torra och skinnstället är hårt och fuktigt. Men allt det är petitesser. Det som känns värst var det vi såg när vi passerade södra infarten till Hol (där Biscaya ligger). Polisen hade spärrat av för en olycka och till höger stod en bil vars högra sida var helt intryckt, från front till akter och golv till tak. På vänster sida stod en röd 900SS i bedrövligt skick. Ambulansen hade redan åkt därifrån och i den täta trafiken och regnet kunde vi inte stanna till och höra med polisen hur det hade gått. Jag är orolig för att det kan vara den väldigt trevliga killen som var med mig och Ove i brokurvan. I värsta fall har föraren kört in i sidan på bilen som har svängt vänster över vägen. I bästa fall är det en annan bil som har kört in i sidan på den och därefter har motorcykeln blivit inklämd mellan bromsande bilar. Cykeln såg mest ut ha blivit påkörd bakifrån. Bakskärmen låg för sig i vägkanten medan framänden, visserligen ledset hängande, satt kvar på cykeln. Ramen var också uppböjd på ett sätt som ser ut som om den träffats bakifrån. Det är uppenbart att man gör rätt som kör på bana. Men jag har bestämt mig för att ta steget fullt ut och skaffa mig en pickup. Motorcyklar hör möjligen hemma på små fina sommarvägar, men de hör inte hemma i tät trafik i regn på E20.

(Ringde precis polisen i Alingsås för att höra detaljerna och hur det gått för föraren. Inte oväntat var det bilen som svängt vänster och motorcykeln hade kraschat in i sidan på honom. Motorcyklisten svårt skadad stod det i rapporten men damen jag talade med berättade att föraren själv ringt till dem och frågat vart hans motorcykel hade fraktats. Puh.)