DoD Racing Team

-

-

 

 

Knutstorp 18.09.99, Ducatiklubben

Av: Dan Ullén

Vädret såg hotfullt inför Ducceklubbens sista bankörning för året. Jag bestämde mig i alla fall för att satsa på att det skulle vara torrt åtminstone tillräckligt länge för att jag skulle få prova banan. Det är ju bara 60 mil att köra... Jag kom fram till de låsta grindarna vid tiotiden på kvällen och bäddade SAABen för natten.

Vid åttatiden öppnades grinden och jag och de två andra som också sovit utanför kunde köra in och lasta av. Vädret såg lovande ut med uppehåll och inte allt för mörka moln. Klockan blev nio och fortfarande syntes ingen banansvarig till. Vi bestämde oss för att ta några lugna varv i alla fall för att inspektera banan.

Första varven på en ny bana blir alltid lite kantiga och konstiga, inte minst på denna bana som ju har radieförändingar, nivåskillnader och camberskiftningar som få andra. Redan i kurvan efter långrakan blev jag överraskad av att det som jag trodde skulle vara en 180-graders höger snarare var en 45-graders följd av en 90-graders och därefter ytterligare några grader. Nästa underliga kurva var NGK. Det som man tror ska vara en lång kurva är två stycken med en kort raksträcka emellan. Resultatet är att man om man valt fel spår måste räta upp cykeln för att inte fortsätta svänga och hamna i innercurben. Resten av banan var bara en enda lång berg-och-dal-bana. Närmare beskrivning längre ner.

Efter tre varv kände jag att jag började må illa av körningen. Jag hade slarvat med frukosten och bestämde mig för att svänga in i depån och äta en smörgås och lite fil innan jag fortsatte. Tyvärr skulle det visa sig att detta inte hjälpte. Resten av dagen blev sådan att jag körde så länge jag klarade av i snabba gruppen, sedan körde jag in i depån och lade mig i bilen medan långsamma gruppen körde. Så ut på ett nytt pass igen tills illamåendet tog överhanden och jag fick avbryta igen. Jag klarade nästan hela passen visade det sig ändå. Det var bara de sista två-tre varven som jag missade. Ett av de pass jag körde ända till avflaggning avslutade jag med att köra direkt upp till toalettbaracken, slita av mig hjälmen och rusa in och spy som en fontän. Knutstorp är helt enkelt alldeles för kuperad för mitt välutvecklade balanssinne och jag blev genuint åksjuk av min egen körning. Nåja, jag fick tröstande ord från folk som sade att till och med Senna hade sagt sig bli åksjuk så att han höll på att spy i hjälmen ibland.

Banan var i vilket fall enormt kul och lärde mig ett och annat nytt. Dagens aha-upplevelse var att en känsla som tidigare börjat växa fram nu fick blomma ut fullt. Det går ut på följande; När man är ny på att köra motorcykel känns det som om man sitter ovanpå motorcykeln. Avundsjukt lyssnar man på dem som berättar att de känner sig som ett med cykeln. Så kommer den dag då man för första gången kommer in i inspirerad körning och växer ihop med maskinen. Lycka! Och så har det varit de senaste 10-12 åren. Men nu har en helt ny känsla tagit över. Istället för att vara ett med cykeln känner jag det som att jag är en båt och motorcykeln är en utombordsmotor. Den är bara till för att ge min kropp fart och att frakta fram min kropp till nästa önskade punkt snabbast möjligt. För att klara detta så gäller det att placera motorcykeln där den gör mest nytta och bäst kan få ner motorkraften i backen. Kroppen placerar man därefter på lämpligt ställe i rymden med avseende på tyngdfördelning och så håller man sig fast med valfria extremiteter och hoppas på det bästa. Ingen förstår vad jag menar? Följ med på ett varv så ska jag förklara.

Full gas på långrakan resulterar i att jag lägger i sexan vid det lilla tornet i slutet av depåmuren. Efter ett kort pådrag på sexan så släpper jag gasen strax före 150 meter, börjar bromsa strax efter och växlar ner till tvåan så snabbt jag hinner. Ibland märker jag att jag hade kunnat bromsa senare när jag plötsligt väntar lite på fyran innan jag fortsätter ner. Så ett kraftigt nerlägg in i 45-90-45-högern med siktet inställt på ett litet asfalterat mellanrum i yttercurben som ger utrymme för eventuella misstag. Jag hänger nu ut så mycket med kroppen att båda skinkorna är utanför sadeln när jag slänger i trean och vågar dra full gas upp över krönet. När det börjar gå utför går fyran i och cykeln accelerar så det är helt sjukt samtidigt som jag lägger över kroppen på vänstersidan istället och försöker undvika den kantiga curben med knäet.

Upp över nästa krön sitter jag ganska normalt med mittskinkan på sadelkanten och kör så snabbt jag vågar och hoppas att jag har bedömt ingången rätt eftersom man annars lätt fortsätter ut i gräset på andra sidan krönet. Så kommer en snabb, ryckig förflyttning till vänster och Whitham-häng med hela kroppen genom den något skarpare vänstern i svackan. Full gas på fyran genom kurvan känns tryggt eftersom varvet är ganska lågt. Så en hård inbromsning och nedväxling till tvåan inför den tvära vänstern före krönet. Detta blev min favoritkurva på hela banan och ett ställe där jag alltid kunde bromsa förbi nästan vem som helst och gå in i kurvan mitt i banan och ändå hinna ur vägen. I kurvan höll jag cykeln så långt från kroppen som armar och ben tillät för att få så mycket gummi som möjligt i backen och kunna dra gasen i botten tidigt, tidigt.

Över det skarpa krönet provade jag bakhjulskörning en gång, det räckte. Därefter upptäckte jag att jag genom att släppa gasen precis när framhjulet skulle lätta kunde öka självförtroendet och därigenom våga köra på full gas upp för hela backen. Fortfarande tvåan i och så ett spår ganska långt ut åt vänster i ingången till hårnålen och så så mycket nerlägg och styrning som överhuvudtaget är möjligt så att man blir klar med kurvan tidigt och kan dra på ut på den korta raksträckan. Med mina slicks kunde jag tryggt dra i tåpucken och även om jag inte vågade dra på gasen särskilt hårt så hade jag ett nerlägg som så här i början av slickskarriären känns helt sjukt.

Vänstern efter hårnålen tas på normalt vis vad gäller spårval och kroppsställning. Ibland misslyckades jag av någon outgrundlig anledning och fann mig i ett spår alldeles för långt ut. Oh well, den korta rakan före KvällsPosten ger plats att korrigera det misstaget. Ut med kroppen åt höger och se upp för curben i innerkant samtidigt som cykeln slingrar sig ner för den korta backen i innerkurvan. Så fullt gaspådrag utför kanten till den branta nerförbacken ner i Grytan. Bromsa, bromsa, bromsa i backen och släpp försiktigt bromsen i högern för att inte störa cykeln i onödan. Där högern kniper finns inte mycket plats för knäskrap så slicksen får jobba hårt med ännu ett sinnessjukt nerlägg. Snabbt över med kroppen till andra sidan och låt motorcykeln köra sig själv genom den kraftigt doserade vänstern och utför den lilla kanten innan högern som leder ut på långrakan. Här lever cykeln om och flyttar sig i sidled och höjdled på ett sätt som gör att det känns tryggast att vara en bra bit ifrån den. Så hoppar man på igen och tar ett fast tag i tyglarna med full gas och en snabb uppväxling till trean. Varvet avslutas med att ligga platt på tanken och trampa i växlarna och njuta av välljudet, bööööö-böööööö-bööööööö, samtidigt som man ser motståndarna försvinna ur synfältet till vänster en efter en.

Gelleråsen? Våler? Njaee. Knutstorp är nog min favorit faktiskt. Cykeln lever om och hade den kunnat tala mer välartikulerat än den gör så skulle den omväxlande jubla och svära och skratta och bita ihop, precis som jag själv.

När dagen var slut och alla hade packat ihop så tog Anders och jag en promenad runt banan för att se hur de olika passagerna egentligen såg ut. Vi började vid NGK och där slogs man av hur lång vänstern egentligen är. Vi gick och gick och gick. När man kör där så är det knappt att man hinner flytta över kroppen från höger till vänster och tillbaka igen. Så kom vi till den branta backen som faktiskt var så brant som den verkade och hårnålen som var precis så skarp som den känns. KvällsPosten såg däremot helt annorlunda ut när man gick genom den. När man kör så ser och känner man att det går nerför lite grann. När man går där ser man att innerkurvan är tvärbrant även om den är kort. Grytan var mycket större än den verkar och den kraftigt doserade vänstern var som en vägg. Ute på rakan slogs vi av hur enormt långt det ser ut att vara från 200-metersskylten till kurvan trots att det förmodligen bara är, eh, 200 meter...

Under söndagens hemfärd blåste de gula löven över vägen, fågelsträck efter fågelsträck passerade över fälten med kursen satt söderut. Det snålblåste och regnet gav det blacka gräset i diket en omisskännlig nyans av höst. Jag började förlika mig med tanken på att det här nog var säsongens sista körning. Bromsbeläggen visade sig efter sista passet vara så nerslitna att varningsklackarna hade satt ett blankt spår innerst på skivan. Mätarställningen sa att jag skulle ha 3000-milaservat för hundra mil sedan om jag skulle ha någon garanti kvar. Tapparna på kopplingslamellerna hade millimeterdjupa hack och väsnades mer än någonsin. Så när man då sitter där och kör genom regnet är det ganska lätt att bestämma sig för att vara nöjd och glad över en säsong utan varken krascher eller mekaniska haverier och säga att nu är det precis lagom att avsluta.

23 dagar med bankörning har det blivit i år. Det har kostat mycket tid och pengar men det har utvecklat mig som förare tio gånger så mycket som de senaste tio årens gatkörning och varit helt sanslöst kul. Nu väntar en lång, lång vinter vars mörker förhoppningsvis ska lysas upp av att man får sitta och lacka glasfiberkåpor, plocka bort onödiga delar, montera ny instrumentering och annat godis och i största allmänhet göra om cykeln från en "vanlig" 748SPS till en fullfjädrad racer, nyservad och fin inför nästa säsong. Vi ses om ett halvår!