DoD Racing Team

-

-

 


Full fart över Östgötaslätten!


Roger Johansson med sin gummihöna fastspänd på pakethållaren för att håna bakomvarande.


Peter Flink på sin F1 genom depåkurvan.


Jan Johansson i bästa Hailwood-stil genom depåkurvan.

Foto: Dan och Geir Harris Hedemark

Mantorp Park 07.05.00

Av: Dan Ullén

Så var det dags för Ducceklubbens första körning för året. Det skulle bli spännande för det var mycket som var nytt för mig den här gången. För det första var cykeln nyservad och hade fått ett kraftigare mellanregister. Drevningen var förändrad genom att jag gick upp två kuggar på bakdrevet från originalets 37 till 39. Instrumenteringen var nästa nyhet. Tillsammans med flera andra i DoDRT hade jag köpt en laptimer som jag monterade dagen innan körningen. Mer om den senare. Slutligen så var banan, om inte ny för mig, så åtminstone ovan eftersom jag bara kört den en gång tidigare.

Efter en natt i det fria, under en presenning uppspänd mellan två motorcykelsläp, var det dags att rulla in i depån. Vi var bland de första och jag hade gott om tid att göra det sista jobbet på cykeln. Efterhand kom allt folket och det blev information om dagens begivenhet.

Vi skulle vara indelade i tre grupper (som efter första omgången blev fyra). Snabb, snabbare och racer. Översatt blir det ungefär långsam/medel, snabb och licensierade förare på icke gatregistrerade cyklar. Eftersom jag ville testa min nya laptimer så fick jag hålla mig till racergruppen då tidtagning inte tillåts av försäkringsbolagen.

Jag var lite bekymrad när jag såg vilka som skulle bli mina medförare i racegruppen. Peter Sköld (EM-etta i 500 1983) på säkerligen Sveriges snabbaste 996RS, Stefan Folkesson (SM-etta i SuperSport 1995 och 1997) på en välpreppad 748RS och Stellan Folkesson (en av de snabbare Superstock-förarna) på en 996SPS. Jag skulle bli fullkomligt överkörd, det var ju uppenbart.

Klockan tio rullade racegruppen ut men då hade jag fortfarande lite skruvning kvar så jag stod över. Nästa pass däremot körde jag ut på banan. Då hade jag sådan tur att det bara var jag och två classic-racers ute. Jag kunde köra helt fritt med andra ord och lära mig cykeln och instrumenteringen.

Nu återkommer vi till laptimern. Den funkade väldigt bra. Jag hade ställt in den så att den skulle lysa upp med varvtalsdioderna på 8800, 9000, 9200 och 9400 rpm. Den femte och blinkande lampan gick på vid 11000 för att varna för varvtalsregulatorn som slår in vid 11500. Dessutom står varvtalet digitalt i displayen hela tiden. Givarna för hastighet och vattentemp hade jag inte monterat ännu. Istället hade jag en gammal analog tempmätare, och hastighetsmätare använder jag ändå aldrig så det var ingen förlust (även om den ska kopplas in för dataloggningens skull så snart som möjligt).

Varje gång jag passerade sändaren på depårakan så visades varvtiden i sju sekunder. Det var i början lite svårt att hinna se den eftersom inbromsningen till första vänstern skulle ske ganska direkt efter att jag passerade. Men efter ett par pass fick jag in vanan och visste när jag skulle titta ner på displayen så att jag fick tiden precis när den kom upp.

Körningen i första passet gick bra och jag kände snabbt igen mig på banan. Ett litet problem var att det var väldigt dammigt på asfalten vilket till en början i alla fall gav dåligt grepp. Men jag kände ändå att jag fick upp farten och när vi körde in i depån igen var det spännande att få bläddra bland varvtiderna och se hur det hade gått. Vi hann med åtta varv (varav det första och det sista blir utan varvtid). Tiderna sjönk stadigt från ca 1:40 ner till sista varvets 1:35.9. Bra! I den takten skulle jag vara nere under minuten innan dagen var slut...

I nästa pass var de stora grabbarna med också och inalles var vi åtta förare på banan. Väldigt gott om plats alltså. Att de tre som körde om mig dessutom gjorde det på ett väldigt snyggt (och snabbt) sätt gjorde också att jag kunde koppla av och koncentrera mig på min egen körning. Det gick ändå inte helt utan problem. För det första var jag ovan vid den nya drevningen och försökte gång på gång lägga i sjuans växel på långrakan. Sedan var det ett antal kurvor som gav mig problem varv efter varv. Chikanen framförallt. Den hade jag svårt för och tog på ettan. Gathörnet borta vid övergången som förkortar banan var också jobbig med sin dåliga och skumpiga asfalt.

Det blev ett ganska kort pass, bara sju varv, men jag fick i alla fall bort en sekund till och var nere på 1:34. Det tredje passet däremot hann jag med elva varv och kom nu ner på 1:32.5. Varvtidsfixerad? Jajamensan! Men nu var det dags att använda det till något också. Så på fjärde passet testade jag alla möjliga konstiga spårval, bromspunkter och sittställningar för att se vad som skulle ge bästa tiden. Lustigt nog körde jag just då oväntat jämnt med tanke på variationen i stil. På varv fyra till nio rörde jag mig hela tiden mellan 1:33.6 och 1:32.5. För en amatör som jag så räknas det som jämna tider.

En annan lustig sak som jag länge misstänkt och nu fick bekräftat var att det ofta inte alls går så snabbt som det känns. Jag var helt övertygad om att jag körde minst en sekund snabbare än i pass tre. Men den obarmhärtiga laptimern ljuger inte. Tiderna var ungefär de samma och jag lyckades inte slå min bästa tid från pass tre.

Nåja, på det igen i femte passet. Nu skulle jag se om jag kunde få till de småsaker som jag börjat fundera på. Högre fart mest överallt utom på rakan före chikanen, det var min plan... Och det funkade trots att det började bli ont om fäste här och var. Bland annat hade jag en spännande situation ut på den lilla raksträckan före depåkurvan. Jag fick släpp på alla hjulen samtidigt och wobblade omkring som en skadskjuten kråka med kurs mot räcket. Så bestämde sig min ryggmärg för att så här kan man ju inte hålla på, tog över kontrollen och skrek "when in doubt, gas it!" Och det funkade. Full fart mot depåkurvan med nyvunnet väggrepp.

Den där högern innan depåkurvan var svår att förstå sig på. Jag hade lärt mig att hålla hög fart in på tvåan, men så fick jag problem med att hinna få i trean innan utgången som blev alldeles för vinglig om jag illvarvade på tvåan. Dessutom blev jag aldrig klok på hur jag skulle sitta på cykeln eftersom det släppte både fram och bak. Skulle jag sitta långt fram eller långt bak? Hänga ut mycket eller lite? Tror egentligen rätt svar är att jag borde hänga ut som en gris och låta cykeln vara ifred genom kurvan.

Femte passet flaggades av och jag kunde glatt konstatera att jag hade satt 1:31.89 som mitt bästa varv. Nu var det frågan om vi skulle hinna ett racepass till innan dagen var slut eller om det var lika bra att packa ihop och köra de 40 milen tillbaka till Oslo. Banchefen sa att det inte skulle hinnas med några fler racepass så jag pustade ut och började ta av mig skinnstället. Då kom de fram och sa att det nog ändå skulle bli tid för ett pass till strax före 17:00. Men jag bestämde mig för att vara nöjd och komma hem någon gång istället. Det kändes faktiskt lika bra som förra gången jag var på Mantorp och hoppade över sista passet.

Så nu återstår bara att beskriva hur varvet ser ut idag och se vad som skulle kunna gå att få bättre nu när man fått tid att fundera lite.

Ut ur depåkurvan på tvåan, platt på tanken och upp genom växlarna till femman som går i precis innan det är dags att kasta sig på bromsen och gå ner på fyran för den snabba svepande vänstern in mot Parisaren. Mitt i vänstern finns det ett par asfaltskarvar där cykeln tar ett rejält (säkert flera millimeter långt) hopp i sidled. Här gäller det att hålla gas så att inte framdäcket tappar fästet för gott.

Så är det dags att resa upp cykeln, växla ner och motorbromsa på trean in i Parisarens första höger, dra på försiktigt genom den öppnare andra halvan och så lägga i fyran så snabbt som möjligt för att få en bra knuff av mellanregistret genom högfartshögern där både knä- och tåpuck ligger i backen.

Därefter upp med cykeln igen och bromsa hårt och växla ner till tvåan och förtvivlat försöka hitta tillbaka in mot mitten av banan för att få ett någorlunda användbart spår genom chikanen. Ibland gick det, ibland gick det inte alls. Men efter att ha varit ute och studsat på curben en gång så visste jag i alla fall att det fanns ganska goda marginaler.

Platt på tanken igen och i med trean, fyran, femman, sexan, sjuan... Attans, nu igen. Full gas med skrikande motor över krönet och fram till asfaltskarven som tjänstgör som, inte bromsmärke, men väl "resa-sig-upp-och-släppa-gasen"-märke. Så en aning cruising fram mot kurvan och en snabb nerräkning till trean in i högern. Upp med cykeln igen så tidigt det går utan att hamna ute i gräset och så i med fyran för att få kraft upp mot krönet.

På krönet sätter jag mig upp och luftbromsar samtidigt som jag går ner på trean och motorbromsar genom mestadelen av vänstern före övergången. Så en hård inbromsning och nerväxling till tvåan för att tippa in cykeln i gathörnet åt höger. Här ser det hela tiden ut som om det ligger grus i svängen och hjärnan skriker i panik. Men det är bara att rulla på och försöka undvika att komma för långt ut i slutet av svängen där det är väldigt gropigt.

Cykeln lever om och studsar och glider. När kontrollen åtminstone skenbart är tillbakatagen så åker trean i och mellanregistret får dra ut mig på den korta rakan före depåkurvan. Så en hård inbromsning i ett spår ungefär mitt i banan, i med tvåan och så tidig gas som möjligt ut ur kurvan. Varvet klart.

Vad är det då som ska förbättras till nästa gång?

  • Måste skaffa en tydlig bromspunkt in i Parisaren så att jag kan hålla farten uppe längre genom vänstern och bromsa hårt innan jag går in i första högern.

  • Blicken måste längre fram genom Parisaren, annars kommer jag att hamna i gruset förr eller senare.

  • Ska testa att styra in i högfartshögern lite senare för att se om det hjälper mig att...

  • Hålla längre till höger före chikanen.

  • Måste bromsa tidigare ut ur högfartshögern trots att den går att köra så snabbt, annars förstör jag chikanen och får dålig utgångshastighet på långrakan.

  • De stora grabbarna valde ett tightare spår än jag genom den bortre högern. Det ska jag testa för att se om jag kan dra på tidigare i utgången.

  • Vänstern efter krönet borde gå att ta på fyran eftersom jag fortfarande har gott om plats att bromsa in mot gathörnet.

  • Ska försöka hålla högre fart genom gathörnet så att jag hinner få i trean innan groparna ställer till det i utgången.

  • Ett spår längre åt höger före depåkurvan borde låta mig dra på tidigare och ge mig bättre fart på depårakan.

  • En siktpunkt i utgången av depåkurvan behövs så att jag inte hamnar i gräset.