DoD Racing Team

-

-

 

 

Mantorp Park 19.06.99

Av: Dan Ullén

Efter att ha jobbat på Gotland på fredagen kom jag hem 22.30 och skulle sätta mig på cykeln och köra till Linköping där Micke och Anita väntade på mig med en bäddad gästsäng. Jag packade för semestern, duschade och klarade av de sista jobbmailen och kunde sätta mig på cykeln 23.50. Två timmar senare var jag framme efter att långa sträckor ha kört full gas på motorvägen. Kan rapportera att med en ryggsäcksklädd 194 cm lång förare så går cykeln i 23... 110 km/h.

Nästa morgon körde vi ut till banan i hopp om att komma först dit av alla. Det var ju trots allt Micke som var arrangör för dagens körning. Vi kom inte först men det var i alla fall inte så många där ännu. Mest bara racingfolket som ju är extra ivriga att få billiga träningsvarv. Till en början såg det ut som att det skulle bli svårt att få det att gå ihop sig ekonomiskt men det bättrade sig under dagen.

Vi delades upp i tre grupper, racing, långsam och snabb. Min ödmjukhet bjöd mig som vanligt att välja långsamma gruppen. Det skulle visa sig vara ett klokt val. Även om jag själv fick köra om ibland så var det mycket vanligare att jag själv blev omkörd. Först ut var racinggruppen efter att Micke hade tagit ett par varv för att inspektera banan. Mantorp är avdelad så att den långa slingan har två genvägar som skapar en mellanslinga och en kort slinga också. Långa slingan används i princip aldrig eftersom den är för farlig. Istället skulle vi hålla oss på mellanslingan.

När racinggruppen flaggades in (med en Castrolflagga som var den enda flaggan på hela banan) så var det vår tur. Vi fick en SM-förare på CBR600 som föråkare för att visa oss spåret eftersom nästan alla av oss var nya på banan. Ut ur depån kommer man fram till en lång vänster, 100-110 grader, där man kan hålla ganska hög fart. Den går sedan över i två högerkurvor som tillsammans bildar en lång 180-graderskurva som kniper åt mot slutet. Jag tror det var denna som kallades Parisaren. Därefter kommer två korta raksträckor skilda åt av en svag höger. Efter den andra av dessa raksträckor kommer chikanen, en väldigt tvär vänster-högerkombination som öppnar upp ut mot långrakan. Långrakan går väldigt svagt uppför innan den på slutet sluttar neråt mot en lång 180-gradershöger. Därefter följer en raksträcka över ett krön där man bromsar eller åtminstone släpper gasen in i en vänster. Efter vänstern bromsar man hårt för att svänga höger i något som mest liknar ett gathörn. Det är här man lämnar långa slingan för att tvära över. Gathörnet följs av en ganska öppen höger fram till en kort raka innan man svänger halvskarpt vänster i depåsvängen ut mot start och målrakan.

Jag tog det ganska lugnt i början och kände mig för. Som vanligt var det vissa kurvor som kändes bra redan från början och andra som var knepiga att känna sig hemma i. Högern efter långrakan var en av de som satt från början. I insidan av utgången stod en däckstrave som man kunde sätta ögonen på redan när man gick in i kurvan. Chikanen var nog det ställe som gick sämst. Jag körde skamligt sakta genom den för att slippa tappa framhjulet eller studsa ut på curben i utgången.

Efter första passet noterade jag två saker på däcken. Det första var att framdäcket, som nu även det är bytt till Pirelli Dragon GTS inte såg använt ut överhuvudtaget. Det andra var att jag använder bakdäcket ända ut på kanten. Framdäcket gjorde mig orolig. GTS är ju ett "sporttouring"-däck även om Pirelli i reklamen hävdar att det ska vara mycket sportigare än det gamla GT. Jag tyckte under passet att jag kände hur cykeln kröp i sidled, förmodligen otroligt lite men ändå så att det kändes obehagligt. Att bakdäcket var använt ända ut på kanten tydde på att jag skulle försöka hänga ut mer. Micke som är ganska kort och kompakt i sin konstruktion kör utan knäpuckar, har 5 mm skamkant på däcken men kör ändå väldigt snabbt. Jag försvarar därför mitt uthäng med att jag är lång. (I Ducceklubben är det inte politiskt korrekt att köra med knäskrap. "Mike Hailwood satt och körde rakt upp och ner och han vann minsann ändå" får man ständigt höra. Å andra sidan hade han runda däck medan våra moderna däck är plattare och konstruerade för att man ska hänga ut.)

Till pass två blev målsättningen att inte öka farten, bara uthänget. Resultatet blev att jag kände mig tryggare på däcken och mot mitten av passet ryckte jag till när jag plötsligt överraskades av knäskrap i depåkurvan. Några varv senare var det dags för högerpucken i utgången av Parisaren. Innan passet var slut hann jag få i pucken i depåkurvan igen, den här gången mindre överraskande så att jag kunde ligga kvar med pucken i backen. När passet var slut inspekterade jag däcken igen och nu var bakdäcket ordentligt (allting är relativt) uppruggat och även framdäcket såg använt ut. Skönt.

De följande två passen ökade farten och jag kunde räkna in även vänstern efter start/mål och högern efter långrakan till de kurvor där jag fick i knäet. Knäskrap ska självklart inte vara något självändamål och bevisligen säger det inget om hur fort man kör eftersom jag ibland låg med knäskrap och körde bakom folk som satt mitt på sadeln med knäna mot tanken. Men knäna är ett underbart mätverktyg för oss som kör 748/916 eftersom fotpinnarna i princip aldrig tar i om man inte heter Foggy eller Corser. Det är tryggt och skönt när man tänker att "nu kommer det att skrapa" och 0,5 sekunder senare känner vibrationen i knäet och vet precis vilket nerlägg man har på cykeln. En annan sak som jag började experimentera med var att under fullt uthäng trycka upp cykeln med armarna så att nedläggsvinkeln minskar. Det var oväntat lätt och jag kan tänka mig att det kan vara användbart de gånger man känner att man ligger för långt ut på däckets kant.

Vänstern innan "gathörnet" var ytterligare en kurva som jag kände att jag borde få ner knäet i men det var otroligt långt ner. Förmodligen beror det på att man släpper gasen in i denna kurva innan man bromsar hårt. Detta att man går defensivt på gasen gör ju att cykeln rätar upp sig en aning och knäet kommer längre från asfalten än man tror.

Något jag oroat mig för ända sedan jag började köra på bana var det här med att gasa fullt på raksträckorna. Jag har hela tiden varit orolig för att jag inte ska kunna bedöma farten mot slutet när det är dags att bromsa. Här på Mantorp släppte den rädslan och jag drog alltid full gas (om jag inte precis innan blivit omkörd av en RS250 eller någon av de två SuperMotard-cyklarna) ut på rakan. Jag hann precis lägga i sexan innan krönet och kom oftast upp i drygt 200 km/h innan det var dags att bromsa. Högern efter rakan är dessutom så bred att man kan bromsa hårt och ta ett spår ganska långt inne och köra förbi folk. Ett par gånger kom jag dock lite väl snabbt in och fick koncentrera mig helt på bromsningen utan att hinna varken styra eller växla förrän i allra sista sekunden. (Som någon skrev, man ska inte bromsa när man ser Gud, man ska vänta tills man ser Elvis.)

Vid ett tillfälle bromsade jag sent för att komma förbi en långsammare cykel (en Fireblade, hihi) och fick fullt sjå att växla ner genom alla växlarna på en gång. Resultatet blev för lite uthäng, tvåans växel och bakhjulssläpp ut ur högern. Efter det satt jag och svor över mina touringdäck och önskade att jag hade kostat på mig ett par Evo istället. Jaja, de ska väl hålla hela semestern och så får jag byta till Anderstorp istället.

De följande två passen kändes ingenting rätt. Jag var nervös för mina däck efter bakhjulssläppet och dessutom hade det kommit till fler förare till gruppen så att tempot drogs upp och jag fick finna mig i att bli omkörd oftare. Men det var ändå två stora förbättringar som jag lyckades göra och det var i de två långsammaste partierna, chikanen och gathörnet. I chikanen lyckades jag behålla mer fart in i högern och fick därför bättre driv på tvåan och en stabilare cykel. Om det tidigare gick skamligt sakta så var jag nu uppe i bara pinsamt sakta. I gathörnet attackerade jag hårdare och gick längre ut till vänster med samma resultat, högre varv och stabilare cykel.

De två passen efter det var helt perfekta. Allt stämde och knäna skrapade i där de skulle och jag kände att jag hade flyt över nästan hela banan. Jag fick till och med i knäet i vänstern före gathörnet. Det var egentligen bara två kurvor som jag fortfarande inte hade fått till och det var den svaga högern före chikanen, där vågade jag inte dra på så mycket som jag borde, och samma sak gällde högern efter gathörnet. Åtta tjugominuterspass avklarade, ett kvar. Då hade ganska många dragit hem redan och Micke bestämde att sista timman var det fri åkning. Det kände jag inte riktigt att jag hade lust med. Jag skulle definitivt vara långsammast på banan eftersom det mest bara var racingfolket kvar. Istället bestämde jag mig för att vara nöjd och extra nöjd med att på detta sätt hoppa över sista åket som man ju bör om man vill klara sig utan att krascha.

Summan av dagen för mig personligen var på väldigt högt plus. Jag kände att jag hade utvecklats ordentligt sedan sist och var dessutom glad att få prova på just denna bana där det tydligen är väldigt svårt att få boka in motorcykelkörning. Summan av dagen för arrangemanget som helhet var också ganska positivt. Fantastiskt bra väder hela dagen och tillräckligt många deltagare för att det skulle gå ihop sig ekonomiskt (Micke får betala vinet i Italien) samtidigt som det aldrig var trångt på banan. När det gäller krascher så tror jag facit var en CBR600 i långsamma gruppen som fick framhjulsläpp ut ur depåkurvan, en TL1000 i snabba som blev ganska hårt skrotad (inga personskador vad jag hörde) och ett par race-cyklar som kanade av. Bland ducatisterna förekom en high-side som rättade upp sig så att föraren klarade sig med blåmärke på benet efter fotpinnen och en repa mitt på kåpglaset efter hjälmen(!).

Stort tack till Micke för ett suveränt arrangemang!