DoD Racing Team

-

-

 

 

Rudskogen 05.06.00

Av: Dan Ullén

Den här dagen stämde allt och körningen var genomgående kul. Jag lärde mig en del nytt och jag fick ner min varvtid ytterligare en aning. Och sliten blev jag så att det räcker till.

Första passet hamnade jag bakom Morten på uppvärmningen. Jag låg kvar bakom för att ge honom en chans att dra ifrån mig så att jag inte skulle vara ivägen. Men det visade sig att han faktiskt inte lyckades dra ifrån. Så jag kunde ligga kvar och studera och lära av hans stil. Vi låg då på varvtider runt 1:09 och jag kände att jag hade fint flyt i körningen.

Men till slut tröttnade jag på att ligga bakom och drog om honom. Det gick fint i tre varv. Jag lyckades slå mitt rekord och kom ner på 1:06.49. Men så började jag bli sliten samtidigt som "Morten-effekten" mattades av. Så jag halkade tillbaka till min gamla lunk och fick tider på 1:09 igen.

Till den här kvällen hade jag helt nya däck vilket jag självklart var spänd på. Och visst satt de bättre men inte så bra som jag hade hoppats. De släppte efter ganska lite övertalning men de gjorde det på ett väsentligt mer kontrollerat sätt än de gamla slitna. Sliten var jag för övrigt själv också. Jag blev tvungen att avbryta i förtid men missade bara ett varv visade det sig, eftersom de flaggade av precis när jag rullade in i depån.

Två saker visade sig under det här passet. Det ena var att jag äntligen har blivit kompis med vänstern in i Storsvängen. Jag körde offensivt och lyckades pricka samma spår varv efter varv istället för att som tidigare yra runt över banan som en drucken grävling. Det andra var att jag skulle bli tvungen att koncentrera mig på högerfotens placering i Storsvängen. Genom att i övergången från vänstern till högern trycka in foten så nära motorcykeln som möjligt så slapp jag oroa mig för att tån skulle skrapa onödigt mycket. Dessutom hade jag märkt att Storsvängen gick mycket bättre om jag gjorde tvärtemot det gamla Wobble-tipset och istället la full vikt på den inre fotpinnen. Då kände jag att jag satt stabilt på cykeln trots att jag var långt vid sidan om den.

Efter en våffla och en halvliter vatten började det dra ihop sig till nästa pass för oss. Den här gången stod jag tydligen och sov i depån för jag kom ut banan som siste man och blev tvungen att slå mig fram genom hela kön. Men det är säkert bra att träna på omkörningar också så det gjorde inte så mycket. Jag fick dessutom ett par fria varv och kände att jag körde snabbare än någonsin. "Kände" är nyckelordet här. Laptimern avslöjade obevekligen att 1:07.05 var min bästa tid under passet. Därmed är det ännu en gång bevisat att känslan av hastighet enbart relaterar sig till hur mycket kontroll man har. I det här fallet betyder det att dålig kontroll leder till stor fartkänsla men dåliga varvtider.

I det här passet började jag sakta men säkert bli kompis även med Storsvängen. Vi har tidigare haft ett ganska reserverat förhållande men nu började vi tina upp. Jag upptäckte två viktiga saker här. Den första var att jag istället för att som tidigare köra långsamt genom kurvan för att våga dra på så tidigt som möjligt kunde hålla en högre och jämn hastighet genom hela kurvan och vänta med att dra på tills det kändes säkert. Detta verkade funka och jag var inte längre lika chanslös i Storsvängen som jag varit förut. Den andra saken var att jag kom på mig själv med att hänga ut framåt mer och mer ju närmare utgången av Storsvängen jag kom. Resultatet var en bättre viktfördelning tack vare att knäet låg kloss mot kåpan så långt fram att jag började oroa mig för att skrapa i framhjulet...

Ett par andra observationer. I högern efter långrakan tar jag nu ett så runt spår att jag ibland kommer ut på curben i ytterkant. Funkar ändå fint och ger ett bra spår in i Essen. I Högfarten har jag två små saker som pockar på min uppmärksamhet. Det ena är att jag är rädd att slå högertårna i curben i högern när jag hänger ut åt fel håll och följaktligen lutar cykeln extra mycket. Det andra är att jag pushar väldigt hårt på höger styrhalva in i högern, samtidigt som jag har ett väldigt lätt framhjul när jag får full kraft på trean. Det kan förmodligen gå galet en vacker dag.

När tredje passet skulle starta stod jag vis av skadan förra passet längst fram i utkörningen för att slippa trafiken. Jag kom ut bra och fick många jämna fina rundor. Inte minst var det tricket med knäet i Storsvängen som hjälpte mig. En ny upptäckt som gladde mig mycket var att jag genom att hela kvällen koncentrera mig på att offra vänstern i essen för att få bra fart ut ur den sista högern äntligen lyckades ta denna kombination helt utan att gå av gasen. Tidigare har jag alltid använt den korta raksträckan mellan dessa kurvor för att motorbromsa och byta sida på cykeln. Nu kunde jag bara snyggt och prydligt glida över cykeln med jämn fart. Nu började sista högern ut på Slaktarsträcket bli en ny favoritplats för omkörning. Med trafik framför genom vänstern hade jag inga problem att hålla snävt genom den hela vägen och så skjuta iväg cykeln och mig själv på insidan av framförvarande ut på Slaktarsträcket.

I det här passet ägnade jag mig åt bromsövning in i Slaktarn. Jag kom på att jag inte hade kört med studsande bakhjul på väldigt länge och bestämde mig för att se om jag helt enkelt låg och motorbromsade för länge innan jag drog till i bromsen. Så jag höll gas lite längre och bromsade hårt. Studs, studs, studs. Det kändes bekant. Så nästa varv testade jag ett tips jag hade fått och bromsade ganska hårt i början men utan att lyfta bakhjulet, och så var det bara att lägga på mer och mer broms. Nu kunde jag göra snabba inbromsningar och vågade följaktligen hålla högre fart in mot kurvan. Det här ledde till ett lite annorlunda spår som jag blev tvungen att korrigera om jag inte skulle hamna ute i gruset helt plötsligt. Så jag testade hur mycket det egentligen gick att lägga ner i Slaktarn. Ganska mycket faktiskt. Vid ett tillfälle kändes det som att jag lutade cykeln mer än jag någonsin gjort tidigare. Mycket riktigt så släppte bakhjulet så fort jag bara petade på gasen. I följande rundor körde jag samma taktik som i Storsvängen, det vill säga hög fart och sent gaspådrag. Det verkade funka fint.

Efter elva rundor slog värmen till igen. Jag började flåsa och blev torr i munnen. Hög tid att sänka tempot lite. Jag släppte förbi Morten som jag noterat låg bakom mig, genom att inte dra på ordentligt på Depårakan. Nere i Essen var jag plötsligt ikapp honom igen eftersom han fått trafik framför sig och jag funderade på att hänga på och låta honom dra mig runt. Men så kände jag att jag inte orkade plöja igenom den framförvarande trafiken och la mig bakom och tog det lugnt ett par varv istället. Det hade jag för avsikt att göra resten av passet.

Så plötsligt kom Chris och körde förbi mig på Slaktarsträcket. Då växte hornen ut och jag bestämde mig för att Morten kunde jag släppa utan att få problem med prestigen. Chris däremot, ånej, någon måtta får det vara. Så jag drog på fullt igen och jagade honom genom trafiken. Mina varvtider låg i första halvan av passet på ganska jämna 1:07:or. När jag slökörde hamnade de på runt 1:10. Plötsligt var jag nu nere på 1:07 igen och jagade. På Slaktarsträcket var jag så nära att jag hoppades kunna ta honom upp i Högfarten. Så jag kastade mig in i Slaktarn och drog full gas på tvåan, i med trean, ska förbi... Chris ligger ute till höger och själv har jag ett spår ganska nära vänsterkanten men jag vet att jag kan klara det i den farten. Bara Chris bromsar. Bromsa då. Bromsa! Men det gjorde han ju inte, han höll sitt spår snyggt och prydligt och jag fick bromsa hårt för att inte skicka honom rätt ut i gräset. Som tur var lyckades jag skrämma honom tillräckligt för att han skulle göra bort sig i Depåkurvan. Jag fick därmed förmånen att handgripligen visa honom hur 748 trimmade kubik beter sig på ettans växel vid full gas från 7000 varv. Jag lämnade honom som ett virvlande aspelöv i mitt kölvatten (nåja...) och kunde passera målflaggen med segern i min hand.

När det var uppställning för sista passet snodde jag återigen till mig pole position (om det ändå var lika lätt i race...) och fick Chris och Morten bakom mig. Efter ett sansat uppvärmningsvarv och ytterligare ett ganska sansat började jag dra på. Jag låg först och hade inget annat än en tom, underbart kvällssolbelyst bana framför mig. Jag kände hur allting stämde och efter tre-fyra varv vände jag mig om på raksträckan. Tomt. Det här skulle jag försöka hålla ända till mål.

Efter en stund kom jag ikapp min första backmarker mot slutet av raksträckan. Men jag kom så sent att jag inte vågade gå förbi in i högern. Istället väntade jag till högern in i Essen och tog vederbörande på utsidan, mitt absoluta favoritställe för omkörning. På Slaktarsträcket var det dags igen men jag väntade ännu en gång och tog omkörningen upp mot Högfarten istället. Det slog mig att detta faktiskt var en ganska slug taktik eftersom det försvårade för dem som låg bakom och jagade mig. Hehe... Fast det är klart, i ett race hade dessa långsammare förare fått blåflagg och flyttat sig och jag hade varit tvungen att köra om vid första möjliga tillfälle för att inte själv bli omkörd.

Jag kände återigen att kroppen skrek stopp. Varvtiderna ändrades från sjuor till åttor och plötsligt såg jag Morten bakom mig efter en långsam tur i Storsvängen. Då bestämde jag mig för att om jag hade legat först så här länge så skulle jag banne mig klara det ända till mål. Så jag fortsatte jaga och trots att tiderna blev lite sämre de sista varven så lyckades jag köra in under målflaggen som nummer ett. Tjoho! Dessvärre hade jag missat en gulflaggning (som ingen lyckades se vad den berodde på) och körde förbi Jon i vänstern in i Storsvängen. Hade det varit tävling så hade jag blivit helt korrekt diskad. Det där är kanske något man ska börja med, att verkligen kasta ett öga på varje flaggpost när man passerar dem och inte bara lita på att man ser dem så fort de börjar flagga. Det får bli läxan till nästa gång. I övrigt går det så bra nu att jag faktiskt inte kan komma på något mer att förändra än hastigheten. Kul!