DoD Racing Team

-

-

 


Audun,


Elisabeth og


Steinar i depotsvingen


Pludring mellom passene

Foruten DoDRT:


Arne Ørberg


Jørn Moe


Trond Hanssen

Alle foto: Dan

 

Rudskogen 22.05.00

Av: Dan Ullén

Min sämsta dag på bana hittills. Uselt, uselt, uselt. Ingenting funkade, allting var läskigt, varvtiderna blev usla. Blä... Rudskogen är den tristaste banan i världen och jag kommer aldrig att känna mig hemma där.

Vänta nu lite... Rewind. Det var något fel på den här inledningen. Visst, det var svårt att få det att funka, det var svårt att släppa tankarna från nästan-highsiden förra gången och varvtiderna var usla (i förhållande till föregående måndag på Rudskogen). Men det som gjorde att jag upplevde det så negativt var helt enkelt bara att jag hade fel inställning när jag satte mig på cykeln. Då tog det nämligen inte många varv förrän jag hade horn och skulle köra snabbt.

Innan dess, medan jag satt på jobbet och filosoferade så bestämde jag mig för att jag skulle ta det lugnt den här kvällen. Det fanns ett par bra skäl till detta. Dels var mitt bakdäck helt kronslut, det skulle inte gå att köra fort med det. Dels var det premiär på bana för min nya racingkåpa. Efter 15 mil på vägen så visste jag att den satt fast som den skulle, men jag var lite orolig för markfrigången eftersom denna kåpa såg ut att sitta någon centimeter eller två lägre än originalet plus att den har en oljeuppsamlare.

Så målet för kvällen skulle vara att ta sig runt utan att krascha, något som kändes som en tillräckligt stor utmaning. Men väl på banan så hade jag ju glömt det där och var helt inställd på att jag skulle testa alla de där punkterna som jag funderat på i den förra rapporten. Eftersom många av de punkterna gick ut på högre fart på olika punkter på banan så är det klart att det var omöjligt att kombinera med lugn körning.

Så, dags att köra ut på första passet. Spänd som en fiolsträng och övertygad om att bakdäcket skulle släppa så fort jag lutade cykeln två grader åt höger så gick det långsamt. Storsvängen kändes hemsk. Min idé om att lägga spåret längre ut fungerade inte alls visade det sig dessutom. Då hamnade jag obönhörligen på den längsgående skarven precis när jag skulle dra på ut på raksträckan.

Mina försök att köra Essen på trean och Depåsvängen på tvåan kändes helt fel. Det gick för sakta och jag fick problem med att få motorn att dra ut på raksträckorna ur dessa kurvor. Resultatet var varvtider på 1:10 och 1:11. Jag testade ett varv att köra på tvåan respektive ettan istället och då hamnade jag på 1:09. Kunde det vara så att mina idéer om att köra på högre växel var helt fel?

På sista varvet kom plötsligt Kjetil och bromsade sig förbi mig in i Slaktarn när jag själv låg bakom en cykel och väntade på att komma om uppför Högfarten. Nä nu jävlar, blev min reaktion och jag bestämde mig för att hänga på. Det lyckades jag inte med men däremot så fick han upp mitt tempo till 1:08.46 vilket blev bästa tiden på passet.

Jaja, det skulle säkert gå bättre i andra passet. Det brukar det ju göra. Så jag körde ut på andra passet fast besluten att fortsätta mina försök att köra på högre växel. Det var ju bara högre fart som saknades för att varvet skulle komma upp på en nivå där motorn drog fint. Essen gick någorlunda bra så länge jag inte hade någon framför mig. Depåsvängen hade jag fortfarande problem med och om jag skulle klara att ta mig om folk så var jag tvungen att gå ner på ettan.

Men uppenbarligen hade jag fått upp farten en aning i Depåsvängen för de gånger jag testade att gå ner på ettan när jag hade fritt framför mig så fick jag problem. Värst var det vid ett tillfälle när jag kom in i ett spår som jag själv uppfattade som lite väl snävt, släppte gasen och tappade greppet med framhjulet ganska rejält. Jag är lite osäker på hur jag räddade situationen men styret ryckte till ordentligt i sidled och cykeln reste sig med ett litet krumsprång. Hmm... Tror inte jag ska testa det stuntet igen.

Under första halvan av passet hade jag ständiga problem med trafiken och fick inte ett enda snabbt varv. Under andra halvan lyckades jag ta rygg på någon som var en aning dristigare i omkörningarna och fick några 1:08:or och 1:09:or. Men väl inne i depån igen så var jag deppig. Det kändes verkligen som om jag körde på gränsen för vad jag klarade och ändå blev det inte bättre än 1:08.70.

Ett annat problem visade sig under detta pass. Jag var tvungen att avbryta det i förtid eftersom jag hade fått akut ont i knäna. Problemet visade sig vara min nya glasfiberkuts. Sadeln var ersatt med en bit av ett tunt liggunderlag. Det var inte obekvämt för att det var tunt, men det visade sig ge en sitthöjd på 77 cm istället för de 79 som jag var van vid. Och det var definitivt för stor skillnad för mina långa ben. Resultatet blev att knäskålarna trycktes in av skinnstället med elak värk efter tio minuter.

Jag var som sagt ganska nedslagen efter det andra passet och det var väl då jag tänkte det som stod i de första raderna på denna rapport. I pausen fick jag tipset av Chris som såg att jag inte var nöjd, att jag skulle testa att ta det lugnt, köra jämna 1:12-rundor och lära känna banan igen. Kanske en bra idé, men jag hade en bättre, jag skulle se till att få bakhjulssläpp på riktigt så att jag hittade gränsen igen, istället för att bara köra runt och vara rädd för att få sladd.

Resultatet blev bra. Jag fick ett par bakhjulssläpp ut ur Slaktarn och kände att det gick fint. Efter det gick Storsvängen också bättre. Jag hade hittat ett behagligt spår ganska långt in och kunde nu lägga ner så mycket att det började kännas som att det var ont om plats för knäet. Nu hade jag dessutom bättre tur med trafiken och kunde köra på jämna 1:08:or. Som bäst fick jag 1:07.60 och kände att det kanske ändå fanns hopp för mig.

Inne i depån kontrollerade jag mitt bakdäck igen. Om det var kronslut när jag började körningen så var det nu kronslut med generalsstjärnor. Om man kände med nageln på mitten av däcket och därefter på höger sida så kändes högersidan som bakelit. Förvånande egentligen att jag överhuvudtaget kunde hålla mig på banan så jag funderade på om jag helt enkelt skulle hoppa över sista passet.

"Neste pass blir det starttrening", sa Gunnar K när han gick genom depån. Det ville jag ju inte missa. Jag har aldrig testat startträning annat än från rödljus i sta'n och det är ett (av flera) skäl till att jag känner mig osäker på att anmäla mig till min första tävling. Nu blev jag ju tvungen att ta det sista passet i alla fall och det var ju bra.

Vi skulle köra ett par uppvärmningsvarv innan det blev gulflaggning på depårakan för att vi skulle stanna på långrakan för uppställning. Fyra och fyra i bredd skulle vi få dra iväg på tecken från Gunnar. I min grupp hamnade Morten på sin RS250 och de två Riseberg-GSX:erna. Jag hade ingen aning om hur man gjorde och fick bara hoppas på att inte slå runt av ren klantighet.

Bägge fötterna i backen, blicken Gunnars flagga, 4000 varv på motorn. Flaggan släpps, ut med kopplingen, möt med gasen! Jag kommer på mig själv med att blippa med gasen för att jag är rädd för att gå på bakhjulet. Mycket riktigt kommer jag också upp ganska högt med framhjulet. Det studsar ett par gånger innan jag får i tvåan och kan börja jaga GSX-grabbarna. Uj, här kommer högern, vad har jag egentligen för växel? Växlar ner, tvåan, skit också. Drar på försiktigt. Morten kommer upp och visar framhjulet in i Essen men jag lyckas hålla honom bakom mig fram till Slaktarn. Då kommer han som ett skott mitt i banan. Jag tar ett brett spår och släpper förbi honom.

Så är vi framme vid starten igen. Nytt försök. Jag gör precis likadant igen men den här gången lyckas jag få upp fötterna på fotpinnarna snabbare vilket håller ner framhjulet. In mot högern är jag lika vilse bland växlarna igen och inser att jag måste räkna upp nästa gång så att jag vet var jag är. Den här gången ligger Morten bakom ända till Depåsvängen där han klipper mig på insidan igen.

Nästa försök blir ungefär likadant, bortsett från att jag denna gång släpper förbi Morten på Slaktarsträcket så att han ska få ta Slaktarn i eget tempo och spår. Dessutom växlar jag bara upp till trean vid starten och illvarvar sista biten innan jag bromsar.

Så här fortsätter det ett par gånger till innan jag inser att mitt blippande med gasen inte är bra till någonting alls. Så nu testar jag istället att hålla jämn gas på lite högre varv och lägga all koncentration på kopplingen istället. Resultatet blir fint och jag drar iväg med ett moderat framhjulslyft under jämn, stark acceleration. GSX:erna är fortfarande snabbare än jag under de första två sekunderna vilket ger dem en lucka som jag inte tar in förrän vi når högern. Då har jag kontakt med dem genom hela banan och jag lyckades till och med bromsa om den ena in i Depåsvängen på ett varv.

Andra halvan av passet fick vi köra fritt igen och jag låg och hade det någorlunda kul även om knäna ställde till det för mig. Jag var tvungen att ge upp fem minuter i nio eftersom jag förlorade så mycket koncentration på grund av värken. Det kändes smart att avbryta även om de två sista rundorna skulle visa sig vara dagens andra och tredje snabbaste på 1:08.10 och 1:08.25.

Sammanfattningen av dagen blev att om jag hade sett hela dagen med de ögon som skrev inledningen så hade det varit den värsta dagen hittills (bortsett från startträningen som var kul och givande). Men om jag istället såg till de mål jag satte tidigare på dagen så hade jag ju lyckats ganska bra. Jag hade hållit mig på hjulen trots mitt usla bakdäck och jag hade fått testa den nya kåpan och den nya sitsen. Till nästa gång ska jag ha ett bakdäck som är närmare nyskick än det här och jag ska bygga upp sadeln de två centimeter som jag saknar. Och så ska jag köra fortare...