DoD Racing Team

-

-

 

Sosialisering
Sosialisering: skryt og jug og fanteri

Thomas klar for et nytt pass
Thomas og resten av gruppen klar for neste pass

Merete på depotstrekket
Merete på depotstrekket

Rudskogen 07.06.99

Av: Dan Ullén

På morgonen körde jag i hällregn från hotellet på Parkveien upp till jobbet på Økern. Sedan satt jag, precis som förmodligen samtliga andra wobblare, och tittade ut på regnet och undrade hur kvällen skulle bli. Så vid lunchtid började det ljusna och efterhand torkade gatorna utanför fönstret upp. Det verkade finnas chans till "wobble-väder" även den här dagen.

Den här gången delades vi in i jämnare grupper genom att fler än bara Morten Becker-Eriksen och jag blev erbjudna att köra i snabba gruppen. En stor förbättring av organisationen gjordes den här kvällen genom att man sa att de olika grupperna började köra på slaget 00, 20 och 40, istället för som förra gången då varje grupp fick vara ute 20 minuter från det att de startade. På det här viset blev det upp till varje grupp att stå uppställda och klara innan föregående grupp blivit avflaggade. Resultatet blev att alla fick köra sina fyra pass och ingen behövde irritera sig på att någon grupp fick mer tid än någon annan.

Det kändes väldigt skönt och avslappnat att vara tillbaka på Rudskogen efter mina äventyr bland galningarna på Sviestad. Jag kunde i lugn och ro koncentrera mig på dagens övning som var att diagonalpusha, det vill säga trycka ifrån med innerhanden och ytterfoten, samtidigt som vi skulle ge gas genom kurvorna i hinderbanan.

Att trycka ifrån med ytterfoten på fotpinnen har jag tidigare haft problem med, möjligen för att jag får en annan position på motorcykeln än riktigt korta personer under 190 cm. Idag gick det efterhand bättre och jag klarade även av att tillämpa tekniken ute på banan. Att gasa i kurvorna sitter i ryggmärgen och var väsentligt enklare ute på banan än mellan konerna där det lätt blev ryckigt. Efter ett tag testade jag att accelerera genom hinderbanan vilket gjorde det hela enklare. Istället för att släppa gasen inför konporten höll jag jämn gas och drog på ytterligare ett hack för varje port. Om det var helt i linje med övningens mål vet jag inte men det blev ganska jämnt och välbalanserat i alla fall.

Så var det dags att ta itu med de övriga målen. Jag skulle ju testa att köra längre ut i Storsvängen. Just den här kvällen visade sig dock ytterspåret i Storsvängen vara fullt av gummibitar och småsten så jag fick hålla mig inne ändå. Det gick bra det också till slut och jag har börjat lära mig att ha innercurben i ögonvrån samtidigt som jag siktar på yttercurben i utgången.

Jag jobbade vidare med Kjell Arilds spår genom Långrakshögern och första esshögern. Det känns väldigt bra, inte minst därför att man kan komma in väldigt snabbt mot första esshögern, slacka lite grann på gasen, gå på lätt gas för stabiliteten igen och så räta upp och bromsa hårt inför vänstern. Ett par gånger kändes det som om jag hade ett spår som skulle gå rakt ut i gräset ut ur högern men då hade jag så gott om lutning kvar att det bara vara att trycka till innerstyret en aning för mer nerlägg.

Jag hamnade inte alltid exakt i samma spår in i vänstern och resultatet blev att jag kom ut på olika ställen i den sista esshögern. Ibland måste jag ha fått till något bra eftersom jag kände att jag for som ett skott ut på Slakteristräcket och var tvungen att växla upp. Detta ledde ofelbart till inspiration på raksträckan och sen bromsning in i Slaktarn, tyvärr oftast med ett ganska dåligt spår som resultat.

I Slaktarn hittade jag ett bra riktmärke i form av att asfaltsskarven upphör att vara en skarv under ca en meter. Genom att styra så att jag alltid hamnade in genom det "hålet" så kom jag fint in i Slaktarn och kunde dra på ganska bra upp mot Högfarten.

Högfartsvänstern har blivit min favoritkurva. Där sitter jag med uthäng men utan att vika ut knäet. Resultatet blir att jag kommer väldigt långt ner på cykeln och allting känns otroligt stabilt. Någonting att jobba på i de övriga kurvorna.

Högfartshögern känns mer och mer skum ju snabbare man kör eftersom man blir tvungen att bromsa ganska hårt inför depåsvängen redan när man är kvar i högern. Eftersom man dessutom sitter med ändan hängande på fel sida så måste det kompenseras med att cykeln läggs ner lite extra. Å andra sidan är ju inte nerlägget särskilt stort, snarare på gränsen till obefintligt i förhållande till hur man ligger i övriga kurvor så det borde inte vara något problem.

Depåkurvan fick jag till riktigt bra ett par gånger. Jag känner mig ganska trygg i tvåan nu och kan dra på gasen hårt redan tidigt i svängen. Detta beror helt enkelt på att cykeln som konstaterats tidigare inte har så mycket kraft på tvåan i just den fart jag håller nu. När det börjar gå snabbare så att jag hamnar närmare 6000 varv så får jag bli snällare på gasen.

David nämnde att vänstern innan Storsvängen går att ta mycket snabbare än man tror och efter ett tag så började jag känna mig trygg på att hålla farten uppe från Depårakan. Tidigare har jag haft lätt att missa spåret in i Storsvängen genom att jag kommer ut ur vänstern alldeles för långt ut. Det verkar dock mest ha berott på att jag inte riktigt vetat var jag ska titta. Nu koncentrerar jag mig på att göra klart vänstern innan jag flyttar blicken till högerns riktpunkter.

I andra passet hamnade jag som trea i kön bakom Thomas och David. Det var väldigt skönt att ligga där. Inte minst fick jag bra förtroende för uppvärmningen av däcken, något som annars är ett Anderstorpsspöke för mig. David körde dessutom i en för mig väldigt lagom fart genom kurvorna och de gånger jag hamnade på efterkälken kunde jag dra ikapp honom på Slakteristräcket så att jag kunde fortsätta köra i hans spår.

I tredje passet hamnade jag först i kön men lyckades lura fram David till att ta täten eftersom det gått så bra passet innan. ("Hamnade" förresten, jag körde raskt ut och ställde mig först i kön fem minuter innan alla andra...) I fjärde passet försökte jag göra om samma sak men nu lyckades jag inte övertala David att köra först utan fick istället alldeles tom bana framför mig. Det var kul och spännande att få lita helt på sina egna spår och kunna hålla precis den fart man ville. När ca fem rundor återstod så var jag ikapp siste man och vem var det, om inte David! Ha! Så lätt slipper man inte undan en ivrig discipel!

I tredje och fjärde passet hade jag börjat leka med tanken på att skrapa knäet i Storsvängen. Efter fyra tjugominuterspass hade jag fortfarande inte lyckats och när flaggan kom ut för sista gången insåg jag att det var försent att försöka. Man ska ju för säkerhets skull ta det lugnt på sista varvet snarare än att försöka tänja sina gränser. Så jag lade mig bakom David och försökte hålla hans spår och fart istället för att tänka på knävinklar och uthäng. Plötsligt slår det till i knäet som om jag träffat en stor gummibit som låg på asfalten. Efter några sekunder inser jag att det faktiskt var ett äkta knäskrap och inget annat. Helt oväntat men väldigt glädjande. Väl i depån fick jag lära mig att det innersta på Storsvängen är ganska ojämn och det var därför det kändes mer som ett slag än ett skrap. Men märket på knäpucken talade sitt tydliga språk, ett elegant och välputsat skrapmärke!

Summan av kvällen var att jag nu känner mig trygg genom nästan hela banan. Det är bara Storsvängen som jag fortfarande kan känna mig orolig i för att jag vidgar spåret eller tvärtom håller på att skära curben. Förmodligen har jag gigantiska marginaler men dem måste jag isåfall lära mig att känna.

Nästa bankörning blir om allt går som planerat på Mantorp Park nästa lördag och på Kinnekulle på söndagen därefter. Rudskogen på måndagen känns tveksam eftersom jag ska passa biltåget i Hamburg på tisdagskvällen. Får se om jag hinner upp till Oslo emellan. Jag hoppar i alla fall över målgenomgången för nästa Wobble eftersom jag inte vet om det blir på Rudskogen eller Anderstorp.