DoD Racing Team

-

-

 

 

Sviestad 22.05.99

Av: Dan Ullén

Allmänhetens åkning (10-16).

Eftersom det är fyra veckor mellan Wobble-kvällarna just nu så bestämde jag mig för att testa hur det är att köra "Allmänhetens åkning" när abstinensen blivit för tuff. Allmänhetens åkning innebär att man snurrar runda efter runda på bana tillsammans med en blandad skara människor som har lika stor kompetensmässig spridning som Wobbles tre grupper. Skillnaden är att majoriteten här inte har några långsiktiga mål med sin körning utan bara vill få chans att köra så fort som möjligt under några timmar utan att bekymra sig för polisen.

Egentligen hade jag bara två mål för dagen. Det ena var att få testa Sviestad som är känd för sitt fina underlag eftersom man bara kör motorcykel på den. Det andra och allt annat överskuggande målet var att överleva dagen utan att bli torpederad av galningar på R1 och liknande doningar. Man har ju läst om hur extremt mycket avåkningar det brukar vara och det är ju inte kul att få en klantskalle i sidan när man ligger i idealspåret.

Det hela började med en kort genomgång av reglerna. Till att börja med skulle alla ut samtidigt och få spåret förevisat. Därefter skulle det vara fri åkning uppdelat i tre grupper, sakta, mellan och snabb. Depåkörningsreglerna gicks igenom, ingen fick korsa den gula linjen som går längs med depån. In och ut i depån på höger sida linjen, full fart förbi på vänster sida. Inga konstigheter alls.

Så var det dags att åka ut på inspektionsrunda. Alla åkte ut samtidigt, 70-80 motorcyklar, med föråkare inlagda med jämna mellanrum i ledet. Hela idén var att vi skulle få se spåret. Tyvärr var det inte många som fattade att det innebär att man ska följa i föråkarens spår. Istället körde folk lite var som helst och låg man som tionde cykel efter föråkaren hade man inte en chans att veta var idealspåret var.

Banan verkade i alla fall ganska kul men det var två saker man omedelbart noterade att den saknade. Det ena var refenspunkter. Det fanns nämligen inga curbs och asfalten var så jämn och fin att det var svårt att hitta något att sikta på. Det andra som saknades var vänsterkurvor. På hela banan finns det bara en riktig vänster, resten är högerkurvor plus en väldigt svag vänster efter Esset.

Vi körde in i depån igen och fick en ny genomgång innan det var dags för en andra rundtur med omkörningsförbud, denna gång i något högre tempo. Nu hamnade jag direkt efter en av föråkarna vilket var väldigt givande. Spåret är inte alldeles självklart och nu fick jag se precis var man skulle lägga det.

Ut ur depån så kommer man först till vänstern i Esset. Denna tar man så att man kommer ut nästan mitt i banan där man lägger om till högern som öppnar upp mot en kort raksträcka. En svag vänster där man kan dra full gas innan det är dags för Torparn, så kallad därför att man här har ett litet torp som referenspunkt (eller för att alla torpederar varandra här). Torparn börjar som en halvsvag höger som sedan kniper åt tills den avslutas med ett 90 graders gathörn. Spåret ska man lägga så att man går i innerkant i början, rätar upp och bromsar rakt mot torpet ut i ytterkant innan man lägger ner tvärt åt höger och drar fullt ut på rakan. På rakan finns en svag höger som man kan köra fullt igenom innan det är dags att börja tänka på Bergskurvan, en 90 graders höger som inte är så skarp som man först tror. En kort raksträcka leder fram till Sviestadböjen där man kan dra fullt ut på depårakan.

Efter denna andra rundtur var det så dags för gruppindelning. Jag bestämde mig för att ta den ödmjuka gruppen till att börja med. Vi skulle köra tre varv efter föråkare innan han vinkade förbi och fri fart gällde. Omkörningar var då tillåtna överallt. När vinkningen kom började kalabaliken. Folk körde om till höger och vänster och vinglade kors och tvärs på banan. Själv tog jag det lugnt och visade tydligt vilket spår jag tänkte ta. Ute på rakan låg jag bakom i vänsterkanten och puttrade fram. Högerkurvans innersta meter var reserverad för dem som körde fortast.

Efter en stund såg jag någon lyfta upp sin svarta VTR ur högern ut ur Esset och det blev avflaggning. Detta första heat var jag helt upptagen med att lära mig banan och brydde mig därför inte så mycket om hur snabbt det gick. Jag körde om någon gång ibland i början av raksträckan men annars låg jag mest bakom och försökte vara ur vägen.

Efter oss var det dags för mellangruppen. Tempot i denna grupp var med Wobblemått sådant att skyltgrupp 2:s snabbare förare skulle känna sig ganska hemma. Redan i första vänstern lyckas en svart TL1000 lägga omkull. En stund senare kommer rapporter om att två cyklar kört ihop i Torparn och heatet blir avblåst. Instruktören låter en aning irriterad när han förklarar att det inte är någon tävling utan att vi är där för att ha kul. (Tävling är väl kul?) Dessutom klagar han över att folk inte respekterar gula linjen utan kör om på höger sida inför vänstern i Esset.

Efter att snabba gruppen (som nästan uteslutande består av racingmaskiner) har varit ute så är det vår tur igen. Jag går in för samma teknik igen, att ligga bakom i kurvorna och så eventuellt köra förbi i början av raksträckan för att komma fram ett hack i turordningen i kurvorna på nästa varv. Men det här heatet blir bara en enda lång frustration för mig. Jag hamnar bakom en RF900F som kör saaaakta genom kurvorna men eftersom jag är rädd för att byta spår och köra om, och därigenom säkert bli påkörd bakifrån, så ligger jag kvar bakom honom. Vi blir båda omkörda av en 900SS men så fort vi kommer ut på rakan så drar RF:en på full gas och kör om SS:en och kör ifrån mig. Jag inser att jag måste bli aggresivare om jag ska få ut något av dagen.

Jag har aldrig tidigare velat dra full gas på långa rakor eftersom jag känner mig så osäker på inbromsningen, hur tidigt jag ska börja för att inte köra för långt. Nu insåg jag att jag var tvungen att lägga mig platt på tanken och dra full gas om jag skulle slippa ifrån galningarna. Så långt gick det ganska bra. Jag hade ingen chans mot R1:or och 900:or men jag tog mig förbi ganska mycket. Det som var lite äckligt var högern mitt på rakan. Man ska köra om på höger sida samtidigt som man ska lämna den innersta metern åt dem som kör ännu fortare. De man kör om skär kurvan lite innanför mitten. Problemet blir då när man kommer mycket snabbare än den man ska köra förbi och samtidigt är osäker på om någon kommer bakifrån. Vid ett tillfälle drog jag förbi en långsam stackare på alldeles för litet avstånd därför att jag inte var säker på om jag hade "rätt" att utnyttja det innersta i kurvan.

Torparn har ju som sagts ovan ett ganska intressant spår som är underbart när man får till det. Men eftersom folk här sket fullkomligt i spårval så riskerade man att bli torpederad från alla håll just här. Som sagt så ska man ligga i högerkanten i inledningen. Men då tror folk att man tänker köra innerspår genom hela kurvan, siktar på att köra förbi en på yttern och så prejar man dem när man sedan går ut åt vänsterkanten där det kniper. Eller så hinner man ut på vänsterkanten, lägger ner tvärt och siktar på apex och riskerar att få någon rakt in i högersidan som ska ta innerspåret genom hela böjen. Suck. Efter ett antal frustrerade varv såg jag en Kawasaki ligga i utgången av Bergskurvan och så blev det avflaggat igen.

Tredje heatet gick bättre. Nu hade jag upptäckt det där med att Bergskurvan, i slutet av rakan, inte är så skarp som man tror. Eftersom alla andra fortfarande trodde det så var det inga problem att bromsa förbi fem-tio cyklar där innan man gled in i spåret igen. Dessutom lärde jag mig att ha tillräcklig fart ut ur Sviestadböjen för att kunna dra förbi på Depårakan och i viss mån bromsa förbi folk in i vänstern i Esset. Även detta heat tror jag slutade med en vurpa fast jag såg aldrig vem eller var. Men flaggan måste ha åkt ut precis efter mig så de som låg bakom mig åkte in i depån när jag tog mitt sista varv. Det var helt underbart att slippa bekymra sig om huruvida det var någon bakom. Jag kunde välja spår precis som jag ville och kände hur Torparn blev alldeles perfekt.

När mellangruppen var ute var det plötsligt en eller två cyklar som försvann ut i Bergskurvan. Den ena, som snart rapporterades vara körd av en j*urnalist på Bajk, rök vackert där borta. Medan vi såg heatet flaggas av kände vi de första regndropparna från molnen som sett hotfulla ut hela dagen. Folk började packa ihop och ge sig av men jag bestämde mig för att åka ut en sista gång innan asfalten blev allt för fuktig. Vi fick order om att ta det försiktigt eftersom det kunde vara halt. Det gick ganska bra och eftersom jag rullade ut en halv minut efter de andra så hade jag banan för mig själv. Körde några kul varv innan jag precis i början av rakan kom ikapp en instruktör som hade två disciplar på släp och bestämde mig för att ligga bakom istället för att hetsa förbi och halka av. I ingången till Bergskurvan tittade jag på min svängpunkt, svängde och vände huvudet åt höger. Där såg jag plötsligt hur första cykeln bakom instruktören låg och åkte på sidan ut i gräset. Föraren framför mig stannade och hjälpte till medan jag kunde ta ett sista varv helt ensam.

Därefter började det regna ordentligt och kvar på banan fanns bara en galen BMW-förare som skulle ha full valuta för sina 200 kronor. Själv ansåg jag att fem timmar av sex möjliga ändå fick räknas som en lyckad dag. Inte minst eftersom jag nått bägge mina mål, jag hade fått testa Sviestad och jag hade klarat mig från alla fientliga torpeder. Om det hade varit en typisk Allmänhetens åkning vet jag inte. Jag hoppas inte det med tretton kraschade cyklar och ganska dålig disciplin. Hur som helst var det inte värre än att jag vill göra om det så snart som möjligt igen.