DoD Racing Team

-

-

 

 

Sviestad 31.08.99

Av: Dan Ullén

Jag satt hemma och jobbade när Stefan ringde och undrade om jag var på väg till Sviestad. Nää, svarade jag. Det är ju strålande väder ljög Stefan som satt och körde i regnet från Göteborg. Hmm... I Nynäshamn sken faktiskt solen och det var ju snabbt gjort att lasta bilen. Dessutom hade jag ju på väg till Oslo på söndagen kört inom Grevens MC-delar i Skene och hämtat Stefans bättre begagnade slicks som sedan Jeco i Oslo (stort tack för utmärkt hjälp till väldigt bra pris) satte på åt mig. Dem var jag ju tvungen att testa.

Så jag hoppade i bilen och körde de tjugo milen ner till Linköping där vädret faktiskt var soligt och fint. Jag kom fem minuter över fem och fick vänta i tjugo minuter på att bli insläppt eftersom depån ligger innanför banan. Väl inne var det bara att lasta av, ta på sig och så med skräckblandad förtjusning ge sig ut med de stora grabbarna. Jag var lite osäker på hur det skulle gå men litade på att de var proffsiga nog att inte få problem med en stoppkloss på banan.

Jag körde ut med Stefan i bakhasorna och värmde upp. Efter ett varv tyckte jag att jag borde kunna öka en aning även om jag inte drog fullt. Det var bara en liten sak jag hade glömt som jag blev varnad för första gången jag var här. Sviestad har bara en riktig vänsterkurva. Resten är höger. Och däck blir inte varma av att man kör i en enda 90-gradare. Resultat; ett vilt plogande framhjul genom vänstern i essen. Men det gick i alla fall utan att jag varken lade mig eller missade asfalten i högerkanten.

Resten av passet gick åt till att lära känna banan och försöka komma upp i styrfart kändes det som. Som tur var så var det ganska lite folk på banan så trots att alla andra körde fortare så slapp jag bli omkörd ständigt och jämnt. Stefan undrade efter första passet vad jag tyckte om att köra med slicks. Tja, jag visste inte riktigt. Hade ju inte börjat använda deras potential ännu. Men jag insåg ju att mitt framhjulssläpp förmodligen hade varit omöjligt att rädda med vanliga gatdäck.

Efter ett par pass började jag känna att jag fick upp tempot. Micke hade anlänt iförd Volvo och stod med stoppur och mätte Stefan och mig. Vi låg och jagade varandra för att trissa upp tempot och lyckades väl ganska bra. Jag lät Stefan ligga före ett tag eftersom han var snabbare i kurvorna. Sedan var det dags att byta plats genom att jag drog förbi honom på långrakan. Första gången misslyckades det eftersom jag hamnade i ett friläge mellan trean och tvåan på väg in i Bergskurvan så att han smet förbi igen. Sedan tog jag mig förbi och höll honom bakom resten av passet. (Stefan kör RS250 om någon missat det, så jag ska kunna köra ifrån honom.) Jag hade kört på 1.02-tider och Stefan på 1.04.

Ett bra varv på Sviestad såg för min del ut så här nu: Inbromsning och nerväxling till tvåan inför vänstern. Hård nerbrytning så att man ligger nära vänsterkanten. Kurvan är off camber ungefär från mitten och utåt här så man vill inte gärna driva ut för då går det snabbt utåt. Hård broms och ganska låg fart på tvåan genom högern i essen. Här kände jag verkligen skillnaden med slicks. Det gick att lägga ner hårresande mycket. Så full gas ut ur kurvan och uppväxling genom trean till fyran och Whitham-häng genom den svaga vänstern. Broms och nerväxling till trean in i Torparsvängen. Svag motorbroms på trean genom den första delen av kurvan och så ganska hård bromsning med nerlägg innan man släpper bromsen och lägger omkull cykeln så mycket det går genom den skarpa delen. Full gas ut på rakan och upp till sexan innan högerknycken mitt på. Här måste man kontrastyra stenhårt för att komma runt i kurvan. Så en lite för tidig bromsning och nerväxling till tvåan in mot Bergskurvan. Denna inbromsning ger ständigt problem på så sätt att hur sent man än tycker att man bromsar så blir man klar 20-30 meter före styrpunkten. Så på gasen igen så tidigt som möjligt och i med trean på den lilla raksträckan före Sviestadkurvan. Här kör man med knäet ute över gräset i högerkanten och håller alltid för låg fart. I med fyran bort mot inbromsningen för vänstern.

Vid ett tillfälle fick jag lära mig nybörjarens läxa bland racingfolket. Jag låg på väg ut ur Torparen med fullgas på tvåan, trean och fyran när jag plötsligt såg en 250 dyka upp vid sidan av mig. Föraren tittade på mig där jag låg platt på tanken och höll stumt. Så blippade han till med gasen och drog ifrån mig på bakhjulet. Snyggt! Tydligen var hans 250 känd som något i hästväg så jag slipper skämmas å Ducatis vägnar. I övrigt blev jag självklart ordentligt frånåkt på raksträckan av alla 600:or. Väl inne i depån visar det sig i alla fall att hetsandet gett resultat. 1.01:74 var tydligen respektabelt av en gatåkare (med viss reservation för att det är ovanligt med gatcyklar med slicks). Stefan såg väldigt nöjd ut med sina nyvunna 1.02-tider.

När jag körde mitt sista pass var jag nästan ensam på banan. Tror bara att det var en cykel till ute. Det var helt underbart att ha en hel bana alldeles för sig själv. Fint väder, suverän asfalt och en kul bana. Perfekt! Men efter ett tag kände jag att jag började bli okoncentrerad och svängde in i depån. Då var klockan 19.50 och det kändes ganska lagom att avsluta dagen. Hemvägen blev en aning dyrare än beräknat men nu vet jag i alla fall att det är 80 km/h som gäller för obromsat släp. 106 km/h tyckte polisen däremot var värt en tusenlapp i böter...