DoD Racing Team

-

-

 

 

Vålerbanen 01.08.99, Desmodromene

Av: Dan Ullén

Två flugor i en smäll, det var min tanke när jag hörde att Desmodromene skulle fira sitt 10-års-jubileum med bankörning på Våler dagen innan Wobbles första Rudskogskväll efter sverigedagarna. Visserligen skulle det inte vara fri körning hela dagen, först skulle det vara en del bromsövningar och sådant. Jaja, det kunde man ju överleva.

Klockan nio skulle ducatisterna träffas på Shell vid Skedsmokrysset och jag kom som ett skott 9.02. Det visade sig att vi väntade på flera och vi kom inte iväg förrän vid 9.30. Det blev kolonnkörning bort mot Kongsvinger på rv 2 Och efter ungefär tio minuter hade jag fått nog och funderade på någon utväg. Det gick nämligen väldigt sakta och ryckigt. 80 på raksträckorna och 60 i kurvorna. Nu har jag full förståelse för det låga tempot eftersom man dagen innan råkat ut för att en 996SPS gick av vägen under kolonnkörningen.

Hur som helst, jag höll på att somna och var tvungen att få komma förbi på något sätt. Jag låg mitt i kolonnen och ville inte förstöra kolonnens moral eller vara oförskämd mot den som körde först genom att köra förbi dem. Ett minne från Budeietreffet 1997 sa mig att det fanns en väg på västra sidan om älven. Var var den? I Skarnes? Mot Sand? Det lät ju bekant. Jag svängde vänster i rondellen medan alla andra fortsatte mot Kongsvinger.

Aah! Fri fart, fri sikt, 140 på mätaren. Lycka. Efter att ha kommit till Sand svängde jag, fortfarande efter minnet, höger in på 209. Efter att ha kört där en stund började jag inse att jag följde fel minne... Här körde jag 1995 eller -96 med Johan och Martin. Jag stannade på en mack och frågade om vägen till Våler. Jodå, bara sväng vänster här bakom macken. Följ vägen tills det står skyltat Våler. Perfekt!

Efter en mil eller två hade vägen blivit smalare och till slut blev det grusad bomväg. Oh well, för sent att vända nu. Dessutom har ju grusväg en viss charm och lär en mycket som kan vara bra på bana, t ex att inte få panik och släppa gasen om bakhjulet släpper. Grusvägen varade i 3 mil och kan rekommenderas varmt. Lättstyrda kurvor och raksträckor där man kan köra i 120-130 och bromsa hårt in mot kurvan. Resultatet var att jag var framme i Våler före de andra och nästan i tid till 11.00 när övningarna skulle börja.

Efter en beskrivning av övningarna fick vi ge oss ut på ett par-tre sighting laps för att få värme i däcken och oss själva. Banan såg ju lovande ut. Ryktena hade sagt att den inte skulle vara särskilt underhållande men jag anade att den skulle falla mig i smaken. Såg fram emot frikörningen. Så var det övningarna. Runt banan hade man satt upp koner för de olika övningarna, serpentinbana på rakan efter Gunnars höger, broms och undanmanöver i början av långrakan, broms från 80 på andra halvan av långrakan och broms i sväng i chikanen.

Vi hann bara köra fyra-fem varv genom övningarna så hade en och en halv timme gått. Serpentinerna gick bra när jag väl bytt till att köra på tvåan istället för ettan. På första försöket höll jag på att åka över styret när jag motorbromsade och pushade hårt. Vid broms med undanmanöver fick jag besked om att jag bromsade för lite och styrde undan med för liten marginal. Övningen gick till så att man skulle bromsa inom ett område markerat med koner. Mitt framför området stod en kon med en instruktör bakom. När man bromsade så höll han ut en flagga som visade åt vilket håll man skulle styra undan. På nästa försök bromsade jag nästan till stopp innan han höll ut flaggan och då fick jag godkänt...

Bromsning rakt fram gick halvbra på första försöket. Baken började åka i sidled uppe i luften så att jag fick släppa bromsen igen. Nästa försök, en perfekt Wobblebromsning från 100-110 med kroppen på tanken och bakhjulet lätt svävande. Sedan skulle jag börja med bromsning med uthäng till instruktörens förvåning. Han undrade vad jag höll på med och vad i all världen det skulle vara bra för. Jaja... Nästa bromsning blev helt perfekt från ca 110-120 och instruktören kom fram och verkade snarast själv ha instruktion om hur jag gjorde. Gå Wobblekurs höll jag på att säga. Broms i sväng gick inte så bra. Jag lyckades aldrig komma så snabbt att det var någon vits.

Nu skulle det bli spårvalsövning och vi släpptes ut i grupper om sex cyklar efter varje instruktör och så skulle vi rotera inom gruppen under sex varv. Av någon anledning så lyckades de snabbt klumpa ihop grupperna så att alla låg och körde sakta kökörning på halva banan medan andra halvan var helt tom.

Så till slut, äntligen, var det dags för den fria körningen eller bankörning under ansvar som det hette. Klockan hade redan hunnit bli tre på eftermiddagen men mannen som ledde övningarna var helt övertygad om att alla skulle minsann hinna köra så mycket de bara orkade eller hade lust till fram till klockan sex. Yeah right... Sedan kom nästa chock. Vi skulle köra i niominuterspass. Jepp, du läste rätt. Nio minuter sedan var det avflaggning och dags för nästa grupp. Vi fick köra om på de tre långa raksträckorna, absolut inte i kurvorna. Vi skulle delas upp i tre grupper, touring, japsracers och ducatistracers. Efter att touringgruppen hade varit ute i drygt tio minuter var det vår tur.

Efter ett uppvärmningsvarv (där alla körde om mig eftersom jag uppenbarligen är ensam om att vilja värma upp däcken under ett helt varv) började jag dra på och känna mig för. Jag kände redan från början att jag tyckte om banan och att den passade mig och lilla 748:an (dagen till ära utrustad med röd-gul blandning av kraschkåpor och dessutom med rätt chip till dämparna) perfekt. På andra varvet kom jag i hög fart på trean in mot chikanen (den lätta snabba dragningen) och satte mig med uthäng åt vänster trots att det först svänger höger (som høyfarten-depåsvingen på Rudskogen). Jag började oroa mig för att jag kanske låg en växel för högt, fipplade i tvåan istället, bakhjulssläpp, vingel, vingel, bromsa, sväng. Jag kom in i fel spår och snabbare än tänkt och fick kasta ner cykeln hårt på vänster knä. Det gick! Och det gick så bra att jag anade att jag passerat en ny tröskel i min körning. De följande svängarna råkade cykeln ut för samma relativt respektlösa behandling bortsett från att jag numera såg till att ha rätt växel i från början.

Jag började veva in cykel efter cykel. En del gick lätt att ta sig förbi medan andra, oftast 916, var värre att ta sig förbi. Plötsligt blåste en silverfärgad Senna förbi mig, något som skulle upprepa sig under kommande pass. Nåja, jag körde om så många jag hann under passet och njöt av körningen och banan.

Nästa pass var jag ordentligt uppeldad och körde på för fullt. Vid ett tillfälle kom jag ifatt en Bimota (YB11 tror jag) och Petter på sin 900SL. Jag försökte dra dem på depårakan men det var ju helt kört. Istället hoppades jag på Gunnar-rakan där jag ofta kunde dra förbi folk genom att ha högre fart ut ur högern. Jag segade mig förbi och insåg att jag skulle bli tvungen att bromsa hårt och gå in bakom en holländare som låg framför dem om jag inte skulle ta holländaren mitt i ingången på 90-gradershögern. För sent inser jag att holländaren kör väääldigt sakta. Jag får ligga kvar mitt i bannan och bromsa hårt med vilt studsande bakhjul och ser holländaren nästan rakt framför mig, redan inne i svängen. Jag släpper bromsen och lägger ner med blicken stenhårt på konen i kurvans utgång. Puh, det gick. Efteråt gick jag fram till Petter och skulle be om ursäkt för min inte helt perfekta omkörning. Han bara log och sa "Dævven, du kjører fort!" Hihi! Jess.

Nästa pass vinkade Petter mig före i uppställningskön så att jag bara hade en 916 framför mig. Vi körde ut och sedan satt jag och svor över denna 916 som jag var lite, lite snabbare än i kurvorna och jämnsnabb med på rakorna så att jag inte hade en chans att komma förbi. Sennan kom förbi oss som vanligt och då tänkte jag att nu kanske 916-föraren vänder sig om för att se om det fanns någon mer där bakom, men inte då. Vi började komma ifatt långsammare trafik så plötsligt hade jag halkat efter Sennan och 916 så mycket att jag hade fritt spelrum under ett varv. Eftersom jag hade tidtagning så försökte jag få till det perfekta varvet där jag skulle göra allting rätt. Det gick bra och jag hade fått 1.09:91 på klockan.

Nästa pass, det sista, startade jag som tvåa efter Thomas och hade gott hopp om att få köra många fria varv. De nio minuterna hade för övrigt blivit så löst hållna att facit sa ungefär 15+15+15+10 minuter på de fyra pass vi hann med. Nåväl, vi körde ut och efter ett varvs uppvärmning lämnade jag Thomas åt sitt öde och drog varv efter varv med tom bana framför mig. Helt underbart! Knäskrap i alla kurvor utom högern i chikanen och vänstern mellan chikanvänstern och Gunnars höger. Det gick snabbt, kändes kontrollerat och jag insåg till fullo att åtminstone med den cykel jag har så är det till 100% föraren som sätter gränserna, cykeln bara går och går och så länge man inte låter sig överraskas så händer inga farligheter. (Det där sista har jag inte skrivit enligt lagen om famous last words...)

Den enda som körde förbi mig på det här passet var Sennan. Själv kom jag ikapp kön och fick till och med nöjet att köra om Thomas två gånger på samma pass. Mina tider låg mest på 1.09 med ett par 1.08:or också varav den bästa var 1.08:31. Hur pass bra det egentligen är ska bli kul att höra vid nästa ljug och skrytpass på Rudskogen ikväll. (Tillägg efter Rudskogen: Det hade varit en bra tid om vi hade kört den snäva chikanen...)

Slutligen ska jag berätta om en bra sak jag kom på på hemvägen för alla som kör insprutade Ducati. Om man ställer upp tomgångsvarvet en aning så kan man använda "choke"-knappen som cruise control. Det funkar upp till ca 100 km/h utan att man får så hög tomgång att det stör. Så när man har satt gashandtaget på 90 km/h så är det bara att kryssa fram med högerhanden fri att vila. Det går också fint att sitta och hålla i gaffelkronan. Det är för övrigt en bra pushtekniksövning. Det blir väldigt tydligt hur man ska pusha när man håller så. Hur som helst, denna lilla uppfinning ska bli väldigt kul att testa när jag ska köra hem till Stockholm. Tror att det kan rädda både rygg (sitta rakt med händerna på tanken) och handleder (avlasta ena eller båda händerna eftersom man kan styra med fingertopparna) för att inte tala om att man kan ställa sig på ett ben på sadeln och leka Stålmannen...